Rakmat Akilov är en unik terrorist i det att han överlevde. Han kunde dessutom gripas, häktas och ställas inför rätta. Därmed blev han tillgänglig för frågor om hur det kom sig att han kapade en lastbil med målet att köra ihjäl så många som möjligt av de som promenerade på den svenska affärsgatan Drottninggatan i Stockholm.

Bristande tillgång till primärkällor, i det här fallet radikaliserade personer, är ett av forskningens problem. Marco Nilsson, docent i statsvetenskap vid högskolan i Jönköping, är en av få forskare som har intervjuat aktiva jihadister. Först i Sverige, sedan i Libanon och Irak.

– Såvitt jag vet blev jag den första forskaren i världen som publicerade en vetenskaplig artikel utifrån intervjuer med aktiva IS-medlemmar.

Metodologiskt problem
För honom, och för andra som bygger sin forskning på intervjuer, finns ett metodologiskt problem.

– Även om man kan prata med de som har radikaliserats måste man lita på deras berättelse om vad som har hänt. Det bästa vore om man hade tillgång till dem innan de blev radikaliserade. Men det är omöjligt, man kan inte intervjua ett antal personer och hoppas att några blir radikala.

Terrorattentatet i Paris hösten 2015 blev uppmärksammat över hela världen.

Marco Nilsson skiljer mellan kognitiv och beteendemässig radikalisering. Den förra handlar om en vilja att få till en samhällsförändring, i den senare går man själv till handling. Då handlar det ofta om våld. Men för båda krävs rätt psykologiska förutsättningar.

– Det kan vara att man har gått igenom något traumatiskt eller liknande de senaste åren. Det finns ganska många som har vuxit upp med ensamstående föräldrar, många som har haft problem med droger, alkohol, våld, problem i skolan. Allt detta kan göra att man blir mer villig att acceptera radikala budskap.

Hur är det med psykisk sjukdom?

– I början av terrorforskningen var det populärt att söka efter psykiska sjukdomar men sedan upptäckte man att det var svårt att hitta sådana. Istället började man fokusera på vissa faktorer i deras liv.

En viktig faktor är identitet, att se radikalisering som identitetsskapande.
– Nyckeln är att man tar en ny identitet, både när man vill bli radikal och när man börjar använda våld, säger Marco Nilsson.

Han vill inte se radikalisering som en förvandling från ett tillstånd till ett annat, utan som en process som fortsätter när man har anlänt till exempelvis Syrien för att strida för IS. I den mentala resan ingår en anpassning till en våldsanvändning som de flesta inte har varit i närheten av tidigare.

– För en del jihadister som har åkt till Syrien har våldsanvändning inte alltid varit naturligt i början, utan lite chockartat. Sedan avtrubbas man och börjar använda lite våld, sedan blir det lättare att använda mer. Det har funnits jihadister som har försökt ifrågasätta vissa extrema former av våldsanvändning men de riskerar själva att bli utsatta för våld och då blir de tvungna att göra som andra och sedan blir det naturligt.

Vad är då radikalisering? Eller snarare, hur ser den punkt ut varifrån den radikaliserade avviker? Enligt Andreas Önnerfors, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, har en sådan definition saknats i forskningen om radikalisering.

– Vi måste komma överens om en punkt från vilken radikalisering mäts, som mänskliga rättigheter och allas lika värde. Man har pratat om det öppna samhället, men vad är det?

Även mainstream kan radikaliseras
Andreas Önnerfors menar att forskningen hittills har präglats av ett säkerhetsperspektiv där målet är att veta mer om risken för att en individ blir radikaliserad. Antologin Expressions of Radicalization: Global politics, Processes and Practices, där Andreas Önnerfors är en av redaktörerna, vidgar kretsen av dem som befinner sig i riskzonen.

– Vi vill revidera bilden av radikalisering som en enkel process, det är mer komplicerat än så. Även den som ses som mainstream kan radikaliseras. Som i Polen, Tjeckien och Ungern där det sker en radikalisering av mainstream.

Terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 väckte mycket starka känslor.

Andreas Önnerfors eget bidrag i antologin handlar om den tyska Pegida-rörelsen, som började som en vag proteströrelse men som nu beskrivs som högerextrem. Samtidigt är Pegida också en civilorganisation som gör sociala insatser.

– När samhället ska avgöra vilka organisationer som skall tolereras eller stödjas i sin verksamhet måste man ha bestämt sig för en normativ mätpunkt vilken de måste kunna skriva under på. Vi vill väcka den diskussionen eftersom det idag råder oklarhet kring det.

Vem ska ta fram mätpunkten?

– Det är i slutändan en politisk fråga då den påverkar civila samhällets manöverutrymme och hur man värderar samhällets grundvalar i förhållande till medborgarnas församlings- och organisationsfrihet. I ett land som Tyskland som styrs av en konstitution är denna process mycket enklare att genomföra.

Mycket av forskningen kring radikalisering syftar till att hitta metoder för att förhindra att den inträffar. Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet är ett nationellt resurscentrum för kunskapsutveckling om förebyggande av våldsutövande extremism. Sommaren 2017 startade institutet ett projekt för att utvärdera den forskning som idag finns om förebyggande insatser. Dels för att det finns ett allmänvetenskapligt intresse i att undersöka hur fältet ser ut, men också för att det finns ett politiskt intresse att använda sig av evidensbaserade metoder för att förhindra radikalisering.

En första genomgång av forskningen

Den genomsnittlige svenskens matkonsumtion orsakar utsläpp på cirka två ton växthusgaser årligen, och kött är den livsmedelsgrupp som orsakar störst andel av utsläppen. Värst är nötkött som orsakar 23–39 kg växthusgaser per kilo kött. År 2050 behöver vi släppa ut mindre än två ton växthusgaser per person från vår totala konsumtion av mat, resor och boende, enligt Jordbruksverket.

Statistik från Jordbruksverket visar att svensken i snitt åt 85,5 kilo kött per person under