– Det finns ingen chans att stoppa de arter som har etablerat sig. Det går inte att utrota dem. Så det är viktigt att vi arbetar för att de inte ska komma in från början, säger Lena Kautsky, professor i marin ekologisk botanik vid Stockholms universitet.
Den svartmunnade smörbulten anlände via barlasttankar på fartyg från Kaspiska och Svarta havet på 90-talet. Den är nu en vanlig fisk utanför Polens kust och håller även på att etablera sig längs flera svenska kustområden, till exempel Blekinge och Gotland. Andra exempel på invasiva arter i Östersjön är rovvattenloppa, nordamerikansk havsborstmask, slät havstulpan, kinesisk ullhandskrabba och slamkrabba.
Vikingarna tog med sig sandmusslor
Utvecklingen är inte ny. Sandmusslan betraktas idag som en naturlig art i Östersjön, men forskarna har konstaterat att den kommer från den amerikanska kusten och att det var vikingar på långseglats som tog med den tillbaka som en del av kosthållningen.
Vandrarmussla eller Zebramussla (Dreissena polymorpha)
– Det sker naturligt en långsam invandring och spridning av arter i Östersjön, men vi människor skyndar på den och det finns en oro att det ska komma in något som kan störa hela ekosystemet, säger Lena Kautsky.
Hon välkomnar därför den internationella konvention som reglerar barlasttankar. Den kom på plats i år och målet är att inget barlastvatten från flodnära hamnar eller andra mindre salta havsområden ska släppas ut i Östersjön. Fartygen måste byta barlastvatten i salta hav eftersom organismer därifrån inte klarar sig i Östersjöns bräckta vatten. Eftersom detta byte ofta kräver ombyggnad kommer det dock att dröja innan regleringen är helt genomförd.
Invasiva arter tar över
Östersjön är speciellt känsligt för främmande arter. Innanhavet har bara fungerat som nu i 8000 år och därför är det artfattigt jämfört med till exempel Medelhavet. Det finns då lediga nischer i ekosystemet, vilket gör att nya arter snabbt kan öka kraftigt i antal. Det faktum att många arter i Östersjön är försvagade på grund av överfiskning och andra miljöproblem förvärrar situationen.
– Svartmunnad smörbult hade kunnat bli bra mat åt stora aborrar och gäddor, vilket skulle ha kunnat minska bestånden. Men vi har problem med för lite abborre och gädda i många grunda kustmiljöer. Framförallt finns få exemplar som är tillräckligt stora. Vi behöver därför fortsätta reglera fritidsfisket och skydda deras lekområden, säger Lena Kautsky.
Den svartmunnade smörbulten är dessutom en allätare som tar rom och yngel av abborre och gädda, så om den fortsätter att etablera sig och dominera områden kan situationen för för dessa fiskar bli än värre. I vissa områden utanför Polen har hela ekosystemet tagits över av invasiva arter.
Smörbulten god att äta
– Där är det svartmunnad smörbult, vandrarmussla och kinesisk ullhandskrabba som bygger upp ett fungerande ekosystem. Och om det är så att klimatförändringarna kommer att leda till mer regn och en utsötad östersjömiljö, då kommer även de marina arterna, som blåmussla och blåstång att försvinna helt.
Kinesisk ullhandskrabba (Eriocheir sinensis)
Utvecklingen har lett till att man i Polen har börjat fiska den svartmunnade smörbulten istället för de inhemska arter man fiskat slut på. Enligt Lena Kautsky som smakat är det en mycket god fisk med vitt och fast kött.
Alla främmande arter behöver dock inte innebära att de inhemska får det svårare. Slamkrabban verkar var en bra källa till föda för fisken i Östersjön och den nordamerikanska havsborstmasken skulle kunna hjälpa det utsatta innanhavet på ett oväntat sätt.
Havsborstmasken klarar syrebristen
– Den är otroligt tålig mot syrebrist och gräver sig djupt ner i sedimenten. Då kan den ventilera och syresätta och därmed fastlägga näringsämnen, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.
Stora områden på Östersjöns botten är döda och syrefria på grund av övergödningen. Havsborstmaskens kraftiga spridning skulle alltså kunna förbättra situationen, men är också en bra illustration av problemet med invasiva arter. Vi vet inte vad de i slutänden orsakar.
– De som jobbar med övergödningsfrågor ser positivt på det här med ventilering och syresättning, men de som jobbar med miljögifter börjar bli oroliga, för djupt nere i sedimenten har vi de här gamla synderna från 50-, 60- och 70-talet. Dom har börjat studera hur mycket av dessa farliga ämnen som den här masken kan återföra till systemet, säger Tina Elfwing.
Det som till en början verkar bli en katastrofal spridning av en invasiv art kan också med tiden få en naturlig lösning. Enligt Lena Kautsky kan arter som kommit in först föröka sig och bli väldigt många, men sedan stabiliseras det och de blir en i mängden.
– Det tror man beror på att när de kommer in har de inga naturliga fiender och de sjukdomar som finns biter inte på dem. När de sedan har varit i Östersjön ett tag så upptäcks de av inhemska arter som börjar göra det till en vana att äta dem. Den blir neutraliserad och en i gänget.
Text: Dag Kättström på uppdrag av forskning.se
