Malen är vår största sötvattensfisk och den kan bli över 70 år och över två meter lång. Forskare har undersökt den rödlistade arten i tio års tid.
– Det känns lite märkligt att fiska på en fisk som är minst lika gammal som jag själv och som föddes strax efter andra världskriget, säger Per Larsson, professor vid institutionen för biologi och miljö.
Malen är vår och Europas största sötvattensfisk. Den är blåsvart med distinkta spröt som liknar morrhår runt munnen. Men det tydligaste kännetecknet är ändå dess massiva storlek.
– Vi har märkt och undersökt över 1 000 fiskar. Våra resultat visar att det inte är ovanligt med vikter på över 30 kilo och längder nära två meter. En så stor mal kan vara 70 år gammal, säger Kristofer Bergström, som doktorerar på mal.
Den exceptionella livslängden presenterades nyligen i tidskriften Scientific Reports.
Hur gammal är fisken?
Men hur gör man egentligen för att ta reda på åldern?
Det är inte helt enkelt att åldersbestämma en mal. Den vanligaste metoden för att räkna ut hur gammal en fisk har blivit går ut på att analysera olika skelettdelar från ett dött exemplar. I benstrukturerna syns förändringar för varje sommar och vinter som fisken har levt, ungefär som i årsringarna på ett träd.
”Det här är den minsta malen som vi har fångat. Den var endast sju centimeter lång och gissningsvis tre eller fyra månader gammal” säger Kristofer Bergström, som forskar på mal.
Malen finns bara i tre vattenområden
- I Sverige är malen (Silurus glanis), sällsynt och hotad.
- Den finns bara i tre vattensystem: Helgeån/Möckeln, Emån och Nyköpingsån/Båven.
- I Sverige lever malen på den absoluta nordliga kanten av sitt utbredningsområde. Spridningen är däremot stor i centrala Europa där malen är vanlig.
Skillnad i smärtreglering hos de med självskadebeteende
Forskare kan ha hittat en förklaring till varför personer med självskadebeteende generellt känner mindre smärta än andra. Nyckeln tycks ligga i ett effektivare smärtregleringssystem.
De flesta människor försöker undvika smärta. Men vissa, särskilt ungdomar och unga vuxna, kan ibland utsätta sig själva för fysiska skador. Självskadebeteende är starkt kopplat till annan psykisk ohälsa, som ångest och depression. Men det är långt ifrån alla med dessa tillstånd som skadar sig själva.
– Vi har länge försökt att förstå vad som skiljer individer med självskadebeteende från andra, och varför smärtan i sig inte är tillräckligt avskräckande för att avstå från självskador. Man har i tidigare studier sett att personer med självskadebeteende generellt är mindre känsliga för smärta. Men det har saknats kunskap om vilka mekanismer som ligger bakom, säger Karin Jensen, forskare och gruppledare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Tolererade mer smärta
I studien undersökte forskarna dessa mekanismer genom att jämföra smärtregleringen hos 41 kvinnor som skadat sig själva minst fem gånger det senaste året med 40 matchade kvinnor utan självskadebeteende. Kvinnorna, som var mellan 18-35 år, genomgick smärttester i laboratorium vid två tillfällen på Karolinska universitetssjukhuset under 2019-2020. Under de välbeprövade testerna fick kvinnorna skatta sin smärtupplevelse vid övergående tryck- och värmestimuleringar. Forskarna mätte även deras hjärnaktivitet vid smärta via en magnetkameraundersökning.
Det forskarna fann var att kvinnorna med självskadebeteende i genomsnitt tolererade högre nivåer av smärta än kontrollpersonerna. Samtidigt avslöjade hjärnavbildningen skillnader i aktivering mellan grupperna. Jämfört med kontrollpersonerna fann forskarna ett samband mellan områden i hjärnan som står för själva smärtupplevelsen och områden som kopplas till reglering av smärta hos kvinnorna med självskadebeteende.
Ytterligare ett fynd i studien är att skillnaden i smärtreglering inte är påverkat av hur länge, hur ofta eller på vilket sätt studiedeltagarna hade självskadat.
Kunskapen kan ge bättre hjälp
– Vår studie tyder på att en effektiv central smärtreglering är en riskfaktor för självskadebeteende. Den bidrar också med ökad kunskap om skillnader i hjärnan hos personer med självskadebeteende, vilket kan användas för att utveckla bättre hjälp för den som söker vård för sin självskada. De nya kunskaperna kan även användas i samtal med patienterna för att öka deras förståelse för uppkomsten av självskada och motivera till behandling, säger Maria Lalouni, forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Vetenskaplig artikel:
Augmented pain inhibition and higher integration of pain modulatory brain networks in women with self-injury behavior, Molecular Psychiatry.
Kontakt:
Maria Lalouni, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap,
Kyrka byggdes med medeltida metoder
Södra Råda kyrka, en kulturskatt
Artificiell intelligens kan hjälpa till att skapa grön el
Bättre material och katalysatorer behövs för att kunna framställa grön och billig energi – och med hjälp av artificiell intelligens kan processen gå snabbare. Det visar en studie från Malmö universitet.
För att kunna skapa teknologier för grön energi som är mer effektiva och ekonomiska behövs bättre material. Detta kräver i sin tur att man kan mäta och kontrollera ytstrukturerna hos fasta material på atomnivå.
Men på grund av tekniska begränsningar och höga kostnader är det en stor utmaning.
– Katalysatorer är en stor del av övergången till grön energi. Om vi kan räkna ut hur atomerna arrangerar sig på fasta ytor, så kan vi utveckla bättre katalysatorer, säger Lindsay Merte vid Malmö universitet.
Legering fungerar som katalysator
En katalysator är ett material som startar en kemisk reaktion som inte sker av sig själv. Katalysatorer används vid 80 procent av all produktion av kemikalier och i bränsleceller som omvandlar kemisk energi till elektricitet.
Ett forskarlag har gjort en studie på en legering av platina och tenn som fungerar som en katalysator. Vid kemiska rektioner bildas lager av tennoxid på ytan. Man tror att dessa oxider förbättrar effektiviteten i bränsleceller, men det är oklart hur oxiderna är uppbyggda. För att förstå mer är det viktigt att studera vilka atomer som finns just på ytan. Det är genom ändringar där som man påverkar hur en katalysator fungerar.
– För 3D-material har vi mycket bra metoder för att kartlägga strukturer. Men det kan inte användas lika enkelt på en jätteliten del som ytan, och därför blir det mycket svårt och tidskrävande. Med dessa tennoxider kunde vi inte med enbart experiment hitta hur atomerna arrangerar sig, säger Lindsay Merte.
Maskininlärning snabbar på tester
Den exakta atomstrukturen är avgörande för hur katalysatorn fungerar, och därför vill forskarna förstå hur ytorna förändras när de utsätts för vätska eller gas.
Detta kräver ibland flera år av experiment, stor datorkraft och är mycket kostsamt. Det som Lindsay Merte och hans forskarkollegor visat är hur maskininlärning – som är en form av artificiell intelligens – kan användas för att snabba på processen.
– Med maskininlärningsmetoderna kan datorn lära sig att förutsäga om en atomstruktur kommer att vara stabil eller inte utan att behöva utföra så många dyra simuleringar. Detta låter oss testa möjliga strukturer mycket snabbare, vilket är vad vi behöver för att hitta rätt.
Forskarna visade hur maskininlärning kunde användas för att hitta strukturen på platina-tennlegeringen. De kunde bevisa att den var den korrekta bland annat genom att använda mikroskopi i atomskala och röntgenspridning.
– Nu när vi känner till strukturen kan vi börja titta på dess kemiska egenskaper och försöka lista ut vad som gör den så bra som katalysator. Och med denna information kan vi förhoppningsvis designa katalysatorer som fungerar ännu bättre, säger Lindsay Merte.
Vetenskaplig studie:
Structure of an Ultrathin Oxide on Pt3Sn(111) Solved by Machine Learning Enhanced Global Optimization, Angewandte Chemie .
Kontakt:
Lindsay Merte, docent i fysik vid Malmö universitet, lindsay.merte@mau.se
Inlägget Artificiell intelligens kan hjälpa till att skapa grön el dök först upp på forskning.se.
Idrottsliv utomhus under pandemin utmanade föreningar
Under pandemin flyttade idrotten ofta utomhus. Det blev ett sätt att kunna fortsätta med träning och idrottsverksamhet. Företag inom träningssektorn var bättre på att hitta kreativa lösningar under omställningen än föreningsidrotten, visar ny forskning.
– Bland de privata aktörerna kunde jag se större kreativitet. Kanske tvingades de för att behålla kunder. De lyckades tänka på platser och utrymmen på ett helt annat sätt än föreningarna och använde trappor, parker och andra ytor, säger Karin Book, universitetslektor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet.
Föreningsidrotten hade större problem med att använda lokaler och utomhusytor på ett nytt sätt. När de inte kunde vara i sina vanliga, ändamålsanpassade anläggningar hade många, men inte alla, svårt att bedriva sin verksamhet, enligt Karin Book.
– Föreningarna var mera fast i föreställningen vad idrott är och hur den ska bedrivas. De representerar en specifik idrott, exempelvis handboll eller gymnastik, med speciella regler och då kan det vara svårare att tänka om.
Föreningar och företag klarade idrott under pandemin olika bra
Många länder stängde sina samhällen under pandemin, medan Sverige avvek och i jämförelse hade få restriktioner. Folkhälsomyndigheten betonade att idrott och andra fysiska aktiviteter var viktiga och kunde genomföras om det var säkert, och helst utomhus.
– Samtidigt pågick och pågår en debatt om vilket behov av idrottsanläggningar som finns och hur tillgängliga de är för olika grupper. Är problemet med tillgång till ytor för idrott verkligen så stort som det ofta påstås, eller har idrotten problem med att tänka flexibelt runt idrott? säger Karin Book.
Vissa idrottsledare tänkte nytt
Det är skillnad mellan att träna handboll på en plan med linjer och mål jämfört med en allmän yta ute. Om man är fokuserad på prestation och resultat kan det vara svårt att få rätt träning i handboll på en gräsmatta.
– Men föreningsidrotten får egentligen inte bidrag för att ta fram elitidrottare eller världens bästa spelare, utan målet är rolig och inkluderande idrott.
Hinder att flytta ut aktiviteterna var förutom föreställningen vad idrott ska vara, också praktisk hänsyn till väder, mörker och säkerhet. Men vissa ledare tänkte också nytt, enligt studien.
– Ett exempel var judo, en kontaktsport, som var omöjlig att bedriva enligt restriktionerna under pandemin. Träningen togs utomhus och utövarna ägnade sig åt andra aktiviteter. Några av tränarna och deltagarna tyckte att det var kul och bra, andra tyckte att det var besvärligt och saknade den vanliga judoträningen.
Nytänkande kan avlasta idtrottsanläggningar
Föreningsidrotten siktar på att fler ska börja och fortsätta idrotta. Samtidigt kritiseras den i ökad utsträckning för att vara lite stelbent. Kritiken kommer från forskare, media, kommunala tjänstepersoner och av dem som väljer bort föreningsidrotten. Värt att nämna, menar Karin Book, är att Riksidrottsförbundet tagit till sig av kritiken och utarbetat nya visioner för framtidens föreningsidrott.
– Föreningsidrotten bygger ofta på ideella krafter. Vilka krav kan man ställa på de tränare som ställer upp sin fritid att hitta på en massa kreativa lösningar? undrar Karin Book.
– Ett visst mått av nytänkande och flexibilitet skulle kunna avlasta anläggningar överlag. I den bästa av världar blev pandemin ett startskott för att hitta nya lösningar. Det finns en fantastisk möjlighet att använda olika offentliga rum för fysisk aktivitet och pandemin har gjort fler människor bekanta och bekväma med att träna och röra på sig i parker och i stan.
Vetenskaplig artikel:
New spatial practices in organised sport following COVID-19: the Swedish case, Sport in Society: Cultures, Media, Politics, Commerce .
Så gick studien till
Karin Book, universitetslektor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, är kulturgeograf i grunden och hon är intresserad av rumsliga aspekter av idrott, det vill säga hur olika ytor används. Hennes intresse hör ihop med att stadsplanerare börjat prioritera spontanidrott i ökad utsträckning och att det inte längre självklart byggs idrottsanläggningar för mer organiserad idrott. Samtidigt förtätas många städer.
Till den aktuella studien gjordes intervjuer med olika tränare och ledare inom idrotten, föreningsidrott och kommersiella aktörer gjordes under sensommaren och hösten 2020, under pandemins inledande fas. Forskarna bakom studien är Karin Book, universitetslektor i idrottsvetenskap, Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap, och Karin Andersson, forskningsassistent, samtliga Malmö universitet.