Journalister har blivit bättre på att prata med – snarare än om – invånare i Järva. Men trångboddhet och neddragen samhällsservice skapar ändå en upplevelse av övergivenhet i området nordväst om Stockholm. Det visar en ny studie om Järva under coronapandemin.
När Järvaområdet under våren 2020 drabbades hårt av covid-19 riktades medias intresse inledningsvis mot invånarnas språkkunskaper. Hela Järva pekades ut som en ”farlig smitthärd som inte kunde ta till sig information”, enligt en intervjuperson i studien ”Röster från Järva” som publiceras av Delegationen mot segregation (Delmos).
Men när journalisterna började inkludera röster från området blev debatten mer nyanserad, menar Karina Villacura, doktorand vid Malmö universitet. Hon har tillsammans med Suruchi Thapar-Björkert, universitetslektor vid Uppsala universitet, intervjuat företrädare för civilsamhället i Järva samt analyserat nyhetstexter om pandemin som under våren 2020 publicerades i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet.
Samhällsviktiga yrken
Forskarna kan se att journalisterna ”talar med” snarare än ”om” invånarna i Järva, vilket också gav en annan bild av smittspridningen. Studien visar till exempel att trångboddheten inte togs upp i medierna förrän invånarna själva nämnt detta när de svarade på reportrarnas frågor. Samtidigt förnekade Järvaborna också att det handlade om bristande språkkunskaper.
Många som bor i Järva har dessutom samhällsviktiga yrken som är omöjliga att göra hemifrån, till exempel kör buss, städar sjukhus eller jobbar inom vård och skola.
– Att invånarna får komma till tals är nytt, jämfört med efter upploppen i Järva 2013 som vi tidigare studerat. Vi märker att journalisterna anstränger sig för att inkludera fler röster den här gången. För när vi fokuserar på stigmatiserande retorik, som utgår från att invånarna i Järva saknar kunskap, förvärrar vi en redan dålig situation, säger Karina Villacura.
Skuldbeläggande av Järva
Karina Villacura och Suruchi Thapar-Björkert intervjuade även Järvabor efter upploppen och såg då hur unga män från Järva utmålades som ett hot. De jämför detta med att hela området sågs som problematiskt under pandemins första våg 2020.
Nu som då tar intervjupersonerna också upp den nedmonterade välfärden i Järva, och nämner till exempel hur vårdcentral och ungdomsgård har stängt. Forskarna beskriver det som en uppfattning av övergivenhet i förorten. Järvaborna som intervjuats ger också uttryck för bristande förtroende för myndigheter.
Forskarna: Det här behöver göras i Järva
Ökning av civilsamhällesorganisationernas inflytande och legitimitet i Järva
Strukturella reformer av välfärdssystemet
Åtgärder mot stigmatisering av olika områden
– Invånarna i Järva vill bli hörda. Men den här delen av befolkningen inkluderas inte i debatten och den lokalt producerade kunskapen tas inte tillvara. Det leder till brist på legitimitet, förtroende och tillit vilket i sin tur gör en krissituation som coronapandemin svårare att hantera , säger Karina Villacura.
Coronakrisen drabbar alla som bor i Sverige, om än olika mycket. Och kanske kan denna gemensamma, delade erfarenhet öka vår förståelse för varandra, tror Karina Villacura.
– Hur torftigt blir inte livet utan tillgång till kollektivtrafik och bibliotek, utan möjlighet att resa eller för barnen att ägna sig åt fritidsaktiviteter? Det är upplevelser som invånare i Järva har till vardags, även innan pandemin. Nu drabbar det alla. Möjligheten till delad erfarenhet har Järvaborna själva reflekterat kring i våra intervjuer, säger Karina Villacura.
Så här gjordes forskningen
Under 2018 genomförde forskarna fyra månaders intensivt kvalitativt fältarbete i Järvaområdet i Stockholm. Under coronapandemin har de analyserat materialet på nytt. De har också samlat in information från Aftonbladet (13 artiklar), Dagens Nyheter (16 artiklar), Svenska Dagbladet (15 artiklar) och Expressen (16 artiklar) mellan mars och maj 2020 samt intervjuat företrädare för tre organisationer i civilsamhället för att undersöka hur de ser på Järvas situation under pandemin våren 2020.
Rådande teori är jorden uppstod genom kollisioner mellan asteroider som klumpades ihop, och att det tog mellan 30 till 100 miljoner år för Tellus att få sin nuvarande form och storlek. Men, ny forskning visar att vår planet snarare bildades av millimeterstora småstenar som sögs ihop till en himlakropp och att det “bara” tog fem miljoner år.
För cirka 4 550 miljoner år sedan bildades vårt planetsystem ur en roterande skiva av gas och stoft i utkanten av galaxen Vintergatan. I en ny studie från Lunds universitet har ett forskarlag gjort en noggrann analys av meteoriters isotopkompositioner i ett laboratorium och forskarna lanserar nu en helt ny teori om hur jorden bildades.
– Vår studie visar att jorden började som en bebisplanet bestående av is och kol. Men jordens isotopkomposition visar att den sedan drog till sig småstenar, först från inre delen och sedan från den yttre delen av solsystemet, säger Anders Johansen, astronomiprofessor vid Lunds universitet och Köpenhamns universitet.
Betydligt snabbare förlopp
Det är inte bara själva processen kring hur det gick till när jorden bildades som förvånade forskarna. Deras omfattande meteoritanalyser, som jämförts med jordens isotopkomposition, visar också att planetbildningen gick mycket snabbare än vad forskarvärlden tidigare trott.
– Vår modell visar att jorden bildades under fem miljoner år. Sedan tog småstenarna slut. Fem miljoner år låter kanske inte som ett blixtsnabbt förlopp, men det är ju betydligt kortare tid än de 30 till 100 miljoner år som forskarvärlden tidigare räknat med, säger Anders Johansen.
Enligt studien började jorden som en kall protoplanet, en föregångare till en planet, bestående av is och kol. Det var först när den växt till cirka 1 procent av sin nuvarande massa som dess atmosfär blev tillräckligt varm för att isen skulle förångas och organiska molekyler med kol förstöras. I samband med det slutade jorden att öka sitt vatten- och kolinnehåll och började istället suga till sig de knastertorra småstenar som vid tidpunkten susade omkring i solsystemet. Enligt studien bildades även Jupiter och Saturnus genom att fånga in småstenar.
– Mycket tyder på att Mars också var på väg att växa sig riktigt stor. Men då var småstenarna slut och vår röda grannplanet blev inte större än 10 procent av jordens massa, säger Anders Johansen.
Liv i universum
Den nya upptäckten är viktig eftersom den kan påvisa hur mycket vatten och kol – som båda är essentiella för livets ursprung – en planet föds med. Enligt forskarlaget tyder mycket på att jordliknande planeter kring andra stjärnor i Vintergatan bildas med samma sammansättning. Ett typiskt resultat av den nya planetbildningsteorin – småstensteorin – skulle kunna vara att just jordliknande planeter runt andra stjärnor, så kallade exoplaneter, har en yta som består av 70 procent vatten och 30 procent land. Något som väsentligt ökar chanserna att någon gång hitta liv i universum, enligt Anders Johansen.
– Nästa år lanseras den nya generationens rymdteleskop JWST som kommer att bidra till att en mängd nya exoplaneter upptäcks. Det ska bli mycket intressant att studera dessa jordliknande planeter närmare, säger Anders Johansen.
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten deltagit i arbetet: Center for Star and Planet Formation, GLOBE Institute (University of Copenhagen), Niels Bohr Institute (University of Copenhagen), Space Research Institute (Austrian Academy of Sciences).
Utsläppen av växthusgaser från vattendrag stiger i områden där den sibiriska permafrosten tinar. Floder och sjöar i nordliga områden är viktiga källor för utsläpp av växthusgaser till atmosfären, men på grund av få mätningar är nivåerna osäkra. En studie Umeå universitet visar nu att kolutsläppen i västra Sibirien överstiger kolexporten till Arktiska oceanen.
Nordliga områden spelar en nyckelroll i den globala kolcykeln och klimatsystemet. En viktig fråga är graden av mobilisering och kolutsläpp till atmosfären från stora lager av markkol, delvis lagrade i permafrost, vid en ökad uppvärmning av dessa regioner. Vi vet att en del av detta kol exporteras till inlandsvatten och släpps ut i atmosfären, men ändå är dessa förluster dåligt kvantifierade och sällan inkluderade i bedömningar av nutida och framtida koldioxidbalanser. Detta är särskilt viktigt för västra Sibirien, med dess omfattande kollager i torvmark som förväntas påverkas starkt av den globala uppvärmningen.
Provtagning under flera år
Nu har forskare vid Climate Impacts Research Centre, CIRC, vid Umeå universitet och medarbetare från Ryssland och Frankrike kvantifierat kolutsläppet till atmosfären från inlandsvatten i västra Sibirien. På grund av det svårtillgängliga och stora studieområdet (3,6 miljoner kvadratkilometer vilket är i paritet med Europas yta) genomfördes provtagning av sjöar och floder under flera år.
– Vi samlade in data från representativa sjöar och floder över en sträcka på 2 000 kilometer, inklusive floden Ob – huvudflödet i Arktis största avrinningsområde, förklarar huvudförfattaren Jan Karlsson, professor på CIRC, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Höga kolutsläpp
Baserat på dessa data och information om den geografiska utbredningen av inlandsvatten i regionen visar forskargruppen att kolutsläppen till atmosfären från inlandsvatten i västra Sibirien är höga och att dessa system spelar en viktig roll i den kontinentala kolcykeln.
– Kolutsläppen från inlandsvattnen var nästan tio gånger högre än kolexporten till Arktiska oceanen och nästan hälften av regionens kolupptag på land, säger Jan Karlsson.
Plan terräng ger inlandsvattnet betydelse
Den stora betydelsen av inlandsvatten i västra Sibiriens kolcykel är sannolikt ett resultat av den plana terrängen, menar forskarna. Den leder till en relativt stor utbredning och långa omsättningstider av inlandsvattnen, och därmed gynnsamma förutsättningar för nedbrytning och utsläpp av kol.
Författarna betonar att ytterligare studier av den kopplade kolcykeln för land – vatten behövs för att förbättra förståelsen för regionala skillnader i kolcykeln samt förutsägelser om framtida förhållanden i dessa understuderade och klimatkänsliga områden.
Svenskodlade ärtor, bönor och linser kokade och förpackade i Sverige har väsentligt lägre klimatpåverkan än deras importerade motsvarigheter. Men, om de svenska baljväxterna transporteras utomlands för förädling och paketering försvinner klimatvinsten snabbt.
Baljväxter såsom ärter, bönor och linser är viktiga i en hållbar kost och bidrar därför med positiva ekosystemtjänster i jordbruket. Baljväxterna är mycket klimatsmarta proteinkällor i förhållande till animaliskt protein, trots detta kommer endast en procent av svenskarnas proteinintag från baljväxter.
Men vad kännetecknar de mest hållbara alternativen?
Den frågan är viktig att belysa eftersom det finns en stor variation i var och hur baljväxter produceras, förädlas och transporteras. Och trots att ”lokalt” och ”svenskproducerat” är viktiga mervärden för konsumenter så fylls butikshyllorna framför allt med importerade baljväxter som transporteras långt, bland annat från Kanada, USA, Kina och Turkiet. Dessutom finns ingen anläggning för att processa och förpacka baljväxter i tetra i Sverige, utan detta görs istället i Italien.
I en nyligen publicerad studie i tidskriften Sustainable Production and Consumption har en forskargrupp från SLU med hjälp av livscykelanalys utvärderat miljöprestanda hos fem olika svenska baljväxter (gulärt, gråärt, åkerböna, trädgårdsböna och lins) odlade ekologiskt och konventionellt. Ärter, lins och trädgårdsböna har sedan jämförts med vanligt förekommande importerade baljväxter i svenska butiker. I jämförelsen mellan inhemska och importerade baljväxter ingick även transporter, förpackning och beredning.
Svenska baljväxter bäst – om de inte förädlas utomlands
Resultaten visade mycket stora skillnader i energianvändning och utsläpp av växthusgaser, vilket framför allt hängde samman med transporterna. Detta gällde särskilt lastbilstransporterna från Italien för ärtor och bönor förpackade i Tetra Recart. Svenskproducerade ärtor som såldes torra och kokades i hemmet hade bara en åttondel så stora klimatutsläpp som importerade baljväxter som processades i Italien. Många av de importerade konventionella baljväxterna utmärker sig med hög användning av kemiska bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare. Flera av de länder som Sverige importerar mycket baljväxter från har dock ingen eller mycket bristfällig uppföljning av bekämpningsmedelsanvändningen i specifika grödor, vilket gör det svårt att kvantifiera användningen och dess följder. Många importerade baljväxter odlas dessutom i områden där påverkan på den biologiska mångfalden är stor.
– Vi hör ofta att svenskproducerade produkter har bättre miljöprestanda än importerade produkter, och här ville vi undersöka om så är fallet för baljväxterna, säger Pernilla Tidåker, artikelns huvudförfattare. Vi fann att klimatpåverkan är väsentligt lägre för de svenska baljväxterna då de kokas och förpackas i Sverige. Och att svenska baljväxter har mindre negativ påverkan på biologisk mångfald.
Miljövinst att samodla med spannmål
Höga hektarskördar brukar ofta innebära lägre energianvändning och växthusgasutsläpp. Den här studien visar dock att även låga skördar kan ge mycket låg miljöpåverkan om ärter eller linser samodlas med spannmål. Slutsatsen är att såväl inköpare som konsumenter kan göra skillnad genom sina val.
– Svenska bönor och ärtor är bland det mest klimatsmarta vi kan äta, säger Pernilla Tidåker. Speciellt gula och grå ärtor och åkerbönor är något vi borde äta mycket mer av – idag går nästan allt till foder, vilket är en stor förlust energi- och proteinmässigt. Svenskproducerade linser är en annan produkt som faller bättre ut än de importerade i vår jämförelse.
Det är välkänt att baljväxter är värdefulla avbrottsgrödor i spannmålsodling och att deras tillskott av biologiskt fixerat kväve innebär viktiga miljövinster i odlingen. Ändå odlas försvinnande lite baljväxter i Sverige idag, endast på cirka två procent av åkerarealen.
– Genom att denna studie har tydliggjort miljöfördelar med svenskodlade baljväxter kan vi förhoppningsvis se fram emot en ökad konsumtion av svenska baljväxter, som driver på en ökad inhemsk odling av dessa grödor, säger Georg Carlsson, en av medförfattarna.
Artikeln avslutas med rekommendationer för en hållbar produktion och konsumtion av baljväxter:
Minimera användningen av kvävegödsel i odlingen.
Använda förnybara bränslen.
Undvika inköp av baljväxter som odlats i områden med stor negativ påverkan på biologisk mångfald.
Köpa torra baljväxter eller baljväxter som kokats och förpackats så nära slutkonsument som möjligt.
Pernilla Tidåker, universitetslektor, institutionen för energi och teknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, pernilla.tidaker@slu.se
Elin Röös, universitetslektor och projektledare för Formasprojektet New Legume Foods, institutionen för energi och teknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, elin.roos@slu.se
Då och då blossar debatten om skrivkris upp. Skriver unga så illa att de har svårt att klara högskolestudier och arbetsliv? Nja, säger forskarna. På sätt och vis har skrivförmågan aldrig varit bättre.
Men det finns ändå skäl att oroas. Segregationen i skolan gör att skillnaderna växer mellan de elever som skriver bra och de som ligger långt efter.
Skriver unga sämre än tidigare generationer?
Frågan är komplex och svår att svara på, det beror på vad man undersöker, säger Maria Westman, docent i didaktik med inriktning mot svenska vid Uppsala universitet.
– Idag har alla tillgång till skrift på ett sätt som är historiskt unikt. Alla har också möjlighet att uttrycka sig offentligt på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Dels i sociala medier men också för att man kan skriva i kommentarsfälten på vilken dagstidning som helst. På så vis vill jag säga att unga skriver mycket mer idag och att de genom att skriva kan delta i samhällsdebatten på ett helt nytt sätt. Demokratiskt sett är det en revolution.
Skrivundervisningen har blivit bättre
Skrivundervisningen på gymnasiet har också förbättrats, framhåller Maria Westman. Tidigare generationer fick vänja sig vid att få ett tomt papper och en rubrik och sedan börja skriva.
– Nu får eleverna lära sig att skriva i olika genrer och för olika sammanhang. Vi vet hur framgångsrik skrivundervisning ska bedrivas och elever får också sådan undervisning. Många studenter är riktig duktiga skribenter redan när de börjar på högskolan.
Men samtidigt finns de som har så svaga kunskaper att högskolestudierna är svåra att klara. De studenterna har Maria Westman också mött.
– Ja för en del blir högskolan tuff. Men vi ska komma ihåg att högskolan har byggts ut enormt. Vi släpper in grupper som inte alls har samma studievana som tidigare när vi hade striktare intagningskrav. Det leder till att vi får ett bredare spektrum av olika nivåer.
Hur många studerar på högskola?
Det har aldrig tidigare varit så många gymnasieelever som fortsätter på högskola och universitet:
Av cirka 81 500 elever som gick ut gymnasiet 2018 med behörighet att läsa vidare på högskola, hade 20,1 procent börjat på högskola eller universitet inom ett år.
2013 var motsvarande siffra 21,8 procent och 1998 var den 16,7 procent.
2019 hade 44 procent av befolkningen läst vidare efter gymnasiet. År 2000 var det 28 procent.
Källa: Skolverket, SCB
Maria Westmans bedömning är att studenternas skrivförmåga är bättre på vissa delar och lite sämre på andra. Ofta fokuserar den allmänna debatten på brister i stavning, särskrivningar och hur stor bokstav används, säger hon. Men att kunna skriva handlar också om att förstå en genre eller att hävda sig retoriskt i text, och det är delar som många unga är skickliga på.
Finns det brister, säger hon, så kommer de flesta ungdomar att förbättras när de möter högre krav. Oavsett om det är på en arbetsplats eller på högskolan. Det gäller både dagens 22-åringar och gårdagens.
Det går alltid att bli bättre på att skriva
– Skrivande och att förstå skrivkulturen i den miljö man befinner sig, är något som man måste öva sig i. Det handlar om att komma in i en miljö, lära sig hur den typen av texter ser ut och så småningom lära sig att skriva funktionellt för skrivsituationen. De flesta klarar det om de får möjlighet att öva. Det som är så bra med språkutveckling är att den förbättras under hela livet.
Skrivförmåga mäts inte i några internationella undersökningar vilket gör det svårt att veta exakt vilka brister och förtjänster unga vuxna har. Frågan är knepig, säger Ulf Fredriksson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet och tidigare ansvarig för att tolka de svenska resultaten i läsning, i den stora internationella kunskapsmätningen PISA. Men statusen på eleverna läsförmåga kan ge en fingervisning om hur det står till även med skrivförmågan.
Läsa och skriva hör ihop
– Det är vissa grundläggande saker vi behöver kunna både för att läsa och skriva som förmågan att kunna omvandla bokstäver till ljud. Så när läsförmågan försämras gäller det även skrivförmågan. Enligt PISA gick läsförmågan ner mycket 2012 och var sedan något bättre 2018 men den är fortfarande betydligt sämre än när den första PISA-undersökningen gjordes 2000.
Svenska elever utmärker sig också genom att tillhöra de länder där unga tycker att det är allra tråkigast att läsa. Det framgår av en PIRLS, en annan internationell studie som mäter fjärdeklassares kunskaper och attityder till läsning.
– Då kan man utgå från att eleverna inte tycker att skrivning är kul heller, säger Ulf Fredriksson.
Samtidigt skriver unga sms i massor, de skriver på chattar och i sociala medier. Skrivandet har i hög utsträckning ersatt telefonsamtal och blivit det främsta kommunikationsmedlet.
– Visst skriver ungdomar mycket idag men framförallt är det korta, komprimerade meddelanden med många förkortningar. De texterna saknar ofta djup och ger inte samma träning att uttrycka sig skriftligt som texter gör som kräver mer eftertanke. Risken är att deras språk blir fattigare, mindre nyanserat och mindre utvecklat, säger Ulf Fredriksson.
Men det största hotet mot ungas skrivkunskaper är att skolan blir alltmer segregerad, menar både Ulf Fredriksson och Maria Westman.
Skillnaden mellan skolor har ökat
– Vi vet från PISA-undersökningarna att skillnaden i kunskaper mellan skolor har ökat. Om du har många svaga elever i en klass så innebär det att eleverna sällan ser klasskamrater som är riktigt duktiga, de får inte den stimulansen som det innebär att ha högpresterande kompisar. Ännu värre är att det också kan leda till att läraren vänjer sig vid en lägre nivå och inte ser att man kan ställa högre krav. Det där är ett stort frågetecken inför framtiden, och kan påverka både elevers läsning och skrivförmåga, säger Ulf Fredriksson.
Maria Westman säger att de stora skillnaderna mellan olika grupper av elever i grunden är ett demokratiproblem. Skolan kan inte längre kompensera för att eleverna kommer till skolan med olika utgångsläge.
– Det måste gå att få tillgång till andra språkliga kontexter än bara den man föds in i. Men ju mer segregerad skolan blir desto svårare blir det. Idag riskerar stora grupper elever att aldrig möta den typ av språk man behöver för att klara högskolestudier. Segregationen gör att de fastnar i sin egen språkbubbla. Då blir det svårt att kunna göra en klassresa.
Skrivkris? Nu igen.
Att det finns en skrivkris är ett återkommande larm i media sedan decennier. Det menar Martin Malmström, filosofie doktor i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. Han har gått igenom synen på skrivande i mediedebatter under 70-talet, 90-talet och 2010-talet.
– Artiklarna följer ofta samma mönster. Första krisropet är relativt neutralt sedan blir formuleringarna skarpare och krisen skildras som allt allvarligare, säger Martin Malmström.
Finns det något gemensamt som är den utlösande faktorn?
– Det finns alltid en bättre grogrund för skrivkris när det finns krisdiskussioner i stort . Under 70-talet riktades mycket kritik mot den nya gymnasieskolan. Då hade alla gymnasiala former för första gången samlats i en skolform och många fler elever kunde gå gymnasiet. En utlösande faktor i krisdiskussionen då var att standarden på undervisningen antogs ha sänkts.
– På 90-talet var grunden för skrivkrisen att skolan förändrades på en rad områden som kommunalisering, friskolereform och skolpeng.
– 2013 startar debatten med att en grupp högskolelärare skriver en artikel som de kallar ett nödrop, för att så många studenter inte klarar högskolans krav på skrivkunskaper. En faktor som kan spela roll är att antalet studenter fördubblades på cirka tjugo år. Kulmen nåddes runt 2010. Det innebar att det fanns en stor spridning av studenternas förkunskaper.
Hösten 2020 var debatten om skrivkris igång igen. Då hade den kommit i gång av ett tv-program som påstod att unga skriver så dåligt att de inte klarar arbetsgivarnas krav.
Vad hängde den debatten ihop med?
– Det är svårt att säga för den är så färsk. Men när det sker samhälleliga förändringar i stort kommer de att bli synliga även i utbildningsinstitutioner. I de senaste skrivkriserna fungerar skrivande ofta som illustration på ett allmänt utbildningsförfall. Kanske beror den senaste skrivkrisen på att utbildning blivit en så het politisk och medial fråga, inte minst eftersom intresset ökat för internationella mätningar som PISA.
Hur påverkar debatten om skrivkris samhället?
– Risken är att när man börjar använda starka begrepp som ”analfabetism” så leder det tankarna fel. Det skapas en föreställning om att allt har blivit väldigt mycket sämre. Men det är inget vi vet och det är svårt att ta reda på. Legitimiteten för utbildningsväsendet i stort kan påverkas negativt och leda till ogenomtänkta reformer.
Finns det skrivkris?
– Det finns en del som inte når upp till samhällets krav på skrivande men det är inte ett nytt fenomen. Om skillnader är större idag jämfört med tidigare, det vet jag inte.
