Forskaren Sofia Backåberg vid Linnéuniversitetet har tittat närmare på hur man kan göra individen mer medveten om sina rörelser och ett sätt är att filma, analysera och reflektera över rörelserna med utgångspunkt i individens egen upplevelse. Utifrån denna form av interaktivt lärande har Sofia utvecklat en lärandemodell. Modellen ska öka medvetenheten om och lärandet kring, individens egna rörelser och stödja utvecklingen av mer skonsamma rörelser i vardagen. Tekniken i sig är inte ny, men sättet att använda den på i lärandemodellen är det.

Modellen har fått namnet VILMA efter den engelska beskrivningen “Video-supported Interactive Learning model for Movement Awareness”. Modellen bygger på upprepade individuella träffar med en person kallad ”facilitator” som spelar in studenten när hen utför specifika vardagliga rörelser. Studenten får direkt se på sina egna rörelser med hjälp av ett datoriserat rörelseanalysprogram och bjuds in att reflektera, analysera och sätta egna ord på sina rörelser med stöd av facilitatorn. Därefter utförs rörelsen direkt igen och spelas in på nytt upprepade gånger. Efter detta första inledande möte, träffas man igen efter tre veckor och sedan följer ett avslutande möte efter 3 månader.

Sex framgångsfaktorer
För att modellen ska fungera bra, har Sofia i sin avhandling pekat ut följande sex delar som centrala; Videofeedback använt som ett pedagogiskt verktyg direkt i stunden, Att bli inbjuden att reflektera och sätta ord på sin egen rörelse, Möjligheten att få utföra rörelsen upprepade gånger, Att få jämföra sina egna filmer och att också få jämföra de egna filmerna med en exempelfilm (video-modelling), En följsam och flexibel attityd som utgår från den lärandes perspektiv samt Uppföljande träffar.

Resultaten visar att mötet med sin egen rörelse och reflekterande frågor innebar ett stöd för studenternas utveckling av rörelsemedvetenhet och förmåga att analysera. Facilitatorns reflekterande och följsamma attityd upplevdes vara viktig för att skapa en tillåtande lärandemiljö.

– Studenterna blev engagerade på ett personligt och känslomässigt plan genom att se sig själva. Den ökade medvetenheten och förståelsen för sina rörelser gjorde dem mer motiverade att förändra sina rörelser, säger Sofia Backåberg.

Stöd för långsiktigt lärande
Att se sig själv beskrevs som en obekväm och utmanande upplevelse, men känslan av nytta blev gradvis starkare och vägde upp den obekväma känslan. Studenterna upplevde att lärandemodellen gav dem ett bra stöd för ett långvarigt lärande och att de hade praktisk nytta av det i olika situationer i vardagen.

– Jag hoppas att min modell, som är tänkt att bidra till lärande och utveckling av skonsamma rörelser, kan bli en del i ergonomiutbildningen under sjuksköterskeutbildningen, men också inom andra utbildningsprogram med praktiska inslag.

Modellen kan vara ett värdefullt bidrag till olika insatser med syfte att förebygga besvär bland olika yrkeskategorier, men den kan också vara ett stöd inom rehabilitering för att förebygga och/eller behandla rörelserelaterade besvär.

Kontaktinformation
:
Sofia Backåberg, tfn: 070-668 56 89
Jonas Tenje, pressansvarig, tfn: 070-308 40 75

Läs mer

– Andra djur och insekter använder också himlakropparnas placering för att navigera, men dyngbaggarna är unika; det är bara de som tar den här ögonblicksbilden då de hämtar in hur olika himlakroppar som solen, månen och stjärnor är positionerade, säger Basil el Jundi, forskare vid Lunds universitet.

Undersökningen har han gjort tillsammans med kollegorna Marie Dacke, Emily Baird, James J. Foster och Lana Khaldy, samtliga verksamma inom den världsledande Syngruppen vid Lunds universitet. Forskare från Sydafrika har också deltagit.

Ett snapshot räcker för att navigera rätt
använda strategin med ögonblicksbilder för att orientera sig i världen innebär enligt Basil el Jundi att dyngbaggarna utnyttjar sina förutsättningar fullt ut. De använder sig inte av långa processer när de hämtar in information, ett enda ”snapshot” räcker för att navigera helt rätt.

– Vi är de första som har visat att dyngbaggar tar sådana ögonblicksbilder. Vi är också först med att visa hur de lagrar och använder bilderna i sina små hjärnor, säger han.

Först tas ögonblicksbilden när baggen dansar och bilden lagras i hjärnan. När baggen sedan börjar rulla sin dyngboll lyckas den navigera rakt fram genom att matcha den lagrade ögonblicksbilden av himlavalvet med rådande omgivning.

Konstgjort himlavalv
Försöken har gjorts i Sydafrika vid en anläggning där dyngbaggarna bara haft tillgång till ett konstgjort himlavalv för att orientera sig. I och med att himlavalvet var konstgjort kunde forskarna stänga av och sätta på ljus samt flytta på himlakroppar. På så vis kunde de, förenklat uttryckt, jämföra hur baggarna ändrade riktning beroende på exempelvis den konstgjorda solens eller månens placering.

Ögonblicksbilden av himlavalvet är således unik för dyngbaggarna. Myror tar också ögonblicksfoton, men inte av himlen utan av omgivningen på jorden. Det som dyngbaggarna inte är ensamma om är dansen, att snurra runt innan de ger sig iväg. Myror roterar och bin och getingar tar en rundtur vid boet. Ännu vet ingen varför.

– Kanske är det så att de också hämtar in information samtidigt som de roterar eller tar ett varv i luften, men det vet vi inte, säger Basil el Jundi.

Enligt honom kan resultaten om hur dyngbaggar tar sig fram i världen få betydelse för utvecklingen av navigationssystem i förarlösa fordon.

Artikeln publiceras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology: A Snapshot-Based Mechanism for Celestial Orientation

IG Nobel Prize
Medlemmar i Syngruppen vid Lunds universitet har tidigare prisats för sin forskning. För några år sedan tilldelades Marie Dacke, Eric Warrant och Emily Baird det så kallade IG Nobel Prize. Utmärkelsen fick de för upptäckten att dyngbaggar använder Vintergatans ljus när de orienterar sig i världen. Endast forskningsresultat där allvaret går hand i hand med skrattet, resultat som underhåller samtidigt som de får människor att tänka efter, kommer ifråga för IG Nobel Prize.

För mer information: Basil El Jundi, forskare (engelskspråkig), Lunds universitet, biologiska institutionen, +46-46-222 95 78 +46-72-548 77 50 basil.el_jundi@biol.lu.se

Läs mer

Hur brottsoffer och deras hjälpare uppfattar sig själva har betydelse för kontakten mellan dem, visar Lotta Jägervi, som intervjuat brottsoffer och ideella stödjare runt om i landet.

Stödjarna är ofta äldre kvinnor som ser sig som vanliga medmänniskor, som erbjuder drabbade hjälp. De behöver bli bekräftade i den självbilden, men brottsoffrens bild av sig själva kommer ibland i konflikt med det behovet.

Avgörande hur brottsoffret känner sig
Schablonen av brottsoffer är att de ska känna sig svaga, men kontakten med stödjarna kan fungera bra även om offren känner sig starka, säger Lotta Jägervi:

– Avgörande är att brottsoffren uppfattar sig som oskyldigt drabbade medborgare med rätt till stöd. När både brottsoffer och stödjare ser sig som vanliga hederliga människor och har en gemensam föreställning om förövaren så underlättas kommunikationen och leder till bättre stödinsatser.

Men i vissa lägen sker inte denna identifikation mellan offer och ideella hjälpare. Brottsoffren kan känna sig drabbade, men ändå medskyldiga på grund av sin relation till förövarna.

Uppfattaren jourmedarbetaren som myndighetsperson
Dessa brottsoffer har samtidigt en tendens att uppfatta jourmedarbetarna som del av myndighetssfären: social, polis, skola etc. Detta påverkar kommunikationen. Risken är att brottsoffren får sämre stöd, eftersom bilderna av stödjare och offer inte matchar varandra.

Lotta Jägervis avhandling ska skickas ut till brottsofferjourerna och hon hoppas att analysen kan vara en hjälp att känna igen mönstren och ha rätt förväntningar på brottsoffren.

En annan iakttagelse hon gjort är att brottsofferjourer skiljer sig från andra ideella organisationer i sitt sätt att agera mot myndigheterna.

– Brottsofferjourerna är inte offensiva och ställer krav på polisen. Istället täcker de ofta upp för brister och löser problem som egentligen skulle utförts av polisen. Möjligen gör jourerna detta för att brottsoffren inte ska förlora tron på rättssamhället och vara rädda att anmäla om de drabbas av brott igen. Att jourerna är beroende av att polisen förmedlar brottsoffer till dem kan också spela in, säger Lotta Jägervi.

Lotta Jägervi har nyligen disputerat med avhandlingen Villiga stödjare och motvilliga offer. Självpresentation och identitetsskapande hos stödjare och brottsoffer

Kontakt: 0739-28 12 60, lotta.jagervi@soch.lu.se

Läs mer