Erotik, sex och pornografi i den svenska litteraturen har närstuderats i en avhandling vid Lunds universitet. Och i flera romaner ryms både finurliga omskrivningar och frispråkiga sexskildringar som flyttade gränserna för vad som gick an. Dessutom myntas ett helt nytt begrepp: folkhemserotik.

Konst- och litteraturens historia är full av erotiska målningar och texter. Att skapa bilder som triggar människans sexualitet är inget nytt – tvärtom har arkeologiska utgrävningar visat att blottade bröst var del av utsmyckningarna i den antika staden Pompeji.

Erotik, pornografi och samlevnad under historien har också studerats av en rad forskare, men det lite nischade ämnet svensk erotisk litteratur under 1800- och 1900-talet har hittills varit relativt outforskad mark.

– Avhandlingen är lite av ett pionjärarbete. Ingen har tidigare gjort en så omfattande studie av sexualskildring i skrift i en svensk kontext som spänner över så lång tid, säger Anna Hultman, litteraturvetare vid Lunds universitet.

Stora genitalier populärt då som nu

Anna Hultman har ägnat de sex senaste åren till att djupdyka i verk som Carl Jonas Love Almqvists Murnis från 1819, en bok som ansågs vara så erotiskt frispråkig när den kom ut att den var omöjlig att publicera. Även om boken är över 200 år gammal finns en hel del gemensamt med hur erotisk litteratur och pornografiskt innehåll framställs idag.

– Intresset för att skildra överdimensionerade könsorgan är en av flera gemensamma punkter. I Murnis möter läsaren exempelvis en ö formad som en gigantisk vulva, säger Anna Hultman.

Anna Hultman säger att genitalier av onaturliga mått idag framför allt förknippas med pornografisk film, där kameran i regel filmar så att väl utvalda, främst manliga, kroppsdelar blir extra framträdande.

Etablerade författare flyttade gränser

Att verka som författare i allmänhet, men kanske som erotisk författare i synnerhet, har historiskt sett inneburit att ständigt förhålla sig till samhällets moraliska pendel. Anna Hultmans forskning visar att etablerade författare fungerade som ett slags testballong för vad som varit tillåtet och ej.

Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen, från 1930–1935, är ett tydligt exempel.

– Agnes von Krusenstjerna var en redan etablerad författare och hade därmed ett visst utrymme att ”pusha” gränsen. Hon banade enkelt uttryckt vägen för liknande, mer kommersiella och populära, skildringar. Man resonerade ”blir det inte någon rättsprocess mot det här kan vi skriva liknande saker i även vår tidning”, säger Anna Hultman.

Bild: Janko Ferlič/Unsplash

Indirekt beskrivning av erotik

Andra författare lyckades undkomma censur genom att på ett finurligt sätt beskriva utelämna kroppsdelar som är direkt sexuellt kopplade, men ändå skapa erotik på mer indirekta sätt. Anna Hultman nämner Anne Charlotte Lefflers roman Kvinnlighet och erotik II (1890) som ett exempel på hur det gick att navigera kring gränsen i ett starkt repressivt litterärt klimat.

– Leffler beskriver aldrig kroppsdelar över knä eller under midja. Några könsorgan omnämns aldrig, men hon lyckats ändå gestalta sexualitet genom förtätade stämningar och genom att skriva om andra delar av kroppen, säger Anna Hultman.

Gränsen mot pornografi

Vad är då skillnaden mellan erotik och pornografi? Anna Hultman säger att tillgång, exklusivitet och vem man tänker sig som läsare blev viktiga faktorer i gränsdragningen mellan det erotiska och det pornografiska när pornografi började användas som ett begrepp under 1800-talet. En liknande dynamik finns idag.

– Internetpornografi som är gratis, brett tillgänglig och förknippas med heterosexuella män anses i regeln smutsigare än exempelvis erotisk litteratur som i högre grad förknippas med kvinnliga läsare, kvalitet och bildning. Det är just hur olika faktorer samspelar i gränsdragningarna som särskilt intresserar mig, säger Anna Hultman.

Folkhemserotik under efterkrigstiden

Ett tidevarv som särskilt intresserat Anna Hultman är efterkrigstidens Sverige, en epok som i hög grad präglades både av sexuell liberalisering och av folkhemsbyggandet.

– Folkhemserotik kallar jag den litteratur som är ett resultat av båda de processerna. Det växte fram föreställningar om att en god hälsosam sexualitet var en där vi inte tryckte undan vår drift utan bejakade den, men samtidigt fanns det tydliga begränsningar i vilka sorters sex som kunde rymmas i folkhemserotiken. Antologiserien Kärlek (1965–1970) är ett exempel, säger Anna Hultman.

Heteronormativa relationer i centrum

De folkhemserotiska skildringarna präglas av glädje och lust, och riktade sig till en bred målgrupp. Samtidigt var folkhemserotiken påtagligt heteronormativ – homosexuella relationer gavs betydligt mindre utrymme. Skildringar av samkönat sex uppfattades istället som mer pornografiska.

– Runt 1980–90-talen förändrades det och identitetserotiken växte fram. Där folkhemserotiken, i alla fall skenbart, riktade sig till alla, var identitetserotiken nischad mot olika grupper. Från att sex i skrift varit mer manligt sexuellt kodat börjar man rikta sig till målgrupper som kvinnor, lesbiska och queers, säger Anna Hultman.

Hur tycker du som forskare att det offentliga samtalet om erotik och pornografi fungerar idag?

– I Sverige skulle jag säga att samtalet ofta blir ganska onyanserat och ahistoriskt. Rädsla för att barn och unga ska ”förstöras” genom ”dåliga” skildringar av sex, exempelvis våldsam pornografi, är ett återkommande tema, säger Anna Hultman och fortsätter:

– Det kan vara bra att minnas att samma rädsla för att sexualitet kan förstöras genom pornografikonsumtion har återkommit i lite olika former sedan 1800-talet och att det alltid är det nyaste mediet som är det farliga oavsett om det är fotografiet, VHS-bandet eller internetpornografin. Det är förstås en jättestor fråga hur de representationer vi konsumerar påverkar vår sexualitet men samtalet fastnar ofta i en moraliserande dynamik.

Artikel från Lunds universitets nyhetsbrev Apropå!

* Bild: Carole Raddato/Flickr. Licens: CC BY-SA 2.0

Inlägget Sexskildringar i svensk litteratur utmanade gränser dök först upp på forskning.se.

Läs mer

Krocktester med A-traktorer och mopedbilar ger tydliga besked. Att inte använda bilbälte kan få förödande konsekvenser – även i långsamma fordon.

Fordon som A-traktorer har ökat de senaste åren. Det har också medfört att antalet trafikolyckor med fordonen, som ofta körs av unga förare, har ökat. Under 2022 omkom fyra ungdomar i olyckor med A-traktorer.

Enkäter med unga förare har visat att cirka 80 procent i mopedbilar alltid har bälte på sig. I A-traktörer är motsvarande siffra bara omkring 40 procent.

Men att färdas i dessa fordon utan bälte kan få förödande konsekvenser. Det visar tre krocktester som VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, har gjort.

Bilbälte gör skillnad

Vid alla testerna vid VTI:s krocksäkerhetslaboratorium i Linköping var föraren bältad och passageraren obältad. De första två testerna gjordes med A-traktorer. Ett fordon kördes i 30 kilometer i timmen, den andra A-traktorn i 40 kilometer i timmen. Ett tredje test gjordes med en mopedbil i 40 kilometer i timmen.

Resultatet blev lika för alla fordon och hastigheter:

Majvivor, guckosko och smörbollar har blivit färre medan växter som gillar värme lyckats sprida sig. Det visar en studie som tittat på hur över tusen växtarter klarat kombinationen av igenvuxna marker och ökande medeltemperaturer i Sverige.

Det är väl känt att den biologiska mångfalden påverkas av att värdefulla livsmiljöer försvinner och att klimatet blir varmare, men det har varit svårare att visa om dessa hot förstärker varandra och snabbar på förändringarna i naturen.

Nu har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, undersökt hur svenska växter har reagerat på förändringar under de senaste 60 åren.

Växtarters spridning följdes

Forskarna har jämfört äldre floror från Bohuslän, Medelpad, Uppland och Öland med mer nutida inventeringar. Genom detta kunde forskarna beräkna hur fler än 1200 växtarters utbredning förändrades mellan första halvan av 1900-talet och början av 2000-talet.

Under denna period upphörde bete och slåtter på stora arealer med artrika gräsmarker, det vill säga ängs- och naturbetesmark som därefter har vuxit igen eller planterats med träd. Samtidigt har klimatet blivit nästan 1,5 grader varmare.

Gamla betesmarker behöver vårdas och restaureras för att gräsmarksarter ska kunna överleva på sikt. Bild: Alistair Auffret

Forskarna upptäckte att arter som är knutna till gamla betesmarker och ängar, som till exempel majviva, smörbollar och korskovall, har minskat sina utbredningar.

– Vi vet sedan tidigare att vi har förlorat många gräsmarker i Sverige, men att se hur detta har påverkat gräsmarksarternas regionala utbredningar är oroväckande, säger Alistair Auffret, docent i ekologi på SLU.

Nordliga arter minskade

Analyserna visade också att arter med relativt nordlig utbredning i Sverige var mer benägna att minska sina utbredningar. Däremot gick det bättre för värmeälskande växter och arter som redan från början hade relativt stor utbredning. De kunde dra nytta av de stigande temperaturerna.

Många av arterna som har ökat sin utbredning är dessutom mer knutna till skogsmiljöer. Dock handlar det inte om växter som behöver gammal naturskog, utan om arter som kan etablera sig snabbt på de övergivna och igenväxande gräsmarkerna.

Det har också gått bra för växter som förts in av människor, till exempel blomsterlupin och jättebalsamin.

– Vi såg att de arter som det gick bättre för främst fyllde luckorna i deras utbredning, medan växter som föredrar svalare temperaturer minskade mest i syd, säger Alistair Auffret.

Det har inte gått bra för alla skogslevande arter. Orkidén guckusko har också fått en mindre utbredning över tid. Bild: Alistair Auffret

Dubbelt bakslag

En viktig upptäckt var att kombinationen av gräsmarksförlust och klimatuppvärmning innebar ett dubbelt bakslag för vissa arter, och extra nytta för andra.

Till exempel minskade gräsmarksspecialisternas utbredning mest i varmare områden. När forskarna undersökte hur samtliga arter inom 5 x 5 kilometer stora ”landskapsrutor” påverkades av de miljöförändringar som skett blev detta samspel ännu tydligare.

Risken för lokala utdöenden var mindre där fler gräsmarker var bevarade, men den effekten försvann i de varmare områdena. Däremot kunde de flesta nya arter etablera sig i områden där både igenväxning och uppvärmning varit stor.

– Det är tydligt att det finns både vinnare och förlorare i naturen, och det är viktigt att ta hand om förlorarna. Samtidigt som de globala fossila utsläppen behöver minskas rejält, behöver vi i Sverige behålla och återställa våra värdefulla livsmiljöer, säger Alistair Auffret.

Studie:

Climate warming has compounded plant responses to habitat conversion in northern Europe, Nature Communications.

Kontakt:

Alistair Auffret, universitetslektor vid institutionen för ekologi, enheten för landskapsekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, alistair.auffret@slu.se

Inlägget 60 år av förändringar – vinnare och förlorare i den svenska naturen dök först upp på forskning.se.

Läs mer