Under 2017 observerades puckellax i flera åar längs den svenska västkusten och risken är stor att fisken på sikt också etablerar och förökar sig här. Arten är listad som främmande i Sverige. Om puckellaxens spridning ska kunna stoppas krävs snabba och omfattande åtgärder.
– Puckellaxen har fångats eller observerats längs norska kusten, den svenska västkusten, Jylland i Danmark och även i Irland och Skottland. Allt pekar på att arten har etablerat sig i området vid Norra ishavet och nu är inne i en snabb spridningsfas, säger Erik Petersson, professor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).
Det är idag omöjligt att utrota puckellaxen. Men SLU Aqua har på uppdrag av Havs- och Vattenmyndigheten gjort en riskbedömning med förslag på åtgärder för att i ställlet begränsa artens spridning.
Bäst – men också dyrast – vore att bygga fällor, menar forskarna.
Fånga in och avliva
Effektivast görs detta om man angriper vuxen återvandrande fisk genom att bygga fällor nära mynningen i alla lämpliga vattendrag, fånga alla uppvandrande fiskar, släppa ut de inhemska arterna och avliva puckellaxarna.
– Fällor är dyrt och kräver en stor arbetsinsats men det bör övervägas i större vattendrag, i vattendrag med stor uppvandring av puckellax och i särskilt skyddsvärda vattendrag. I längden blir det enklare och billigare att göra en kraftfull insats nu istället för att vänta till fiskarna ökat i antal, säger Erik Petersson.
Puckellaxen (Oncorhyncus gorbuscha) lever naturligt i bland annat norra Stilla havet, norra Ishavet och i Nordostasien. Men har också planterats ut i Ryssland, öster om den norska kusten.
Fiskarna har vid ett flertal tillfällen fångats längs Sveriges kuster och älvar – bland annat under 1970-talet. Under 2017 observerades puckellax ibland annat Örekilsälven, Göta älv, Ätran, Viskan och Lagan.
En vuxen puckellax kan bli upp till 75 centimeter lång med en vikt på fem kilo.
Puckellaxen känns framförallt igen på att hanarna utvecklar en distinkt puckel på ryggen under lektider, till skillnad från atlantlaxen som naturligt lever i svenska älvar. Puckellaxen kan även ha andra färger på kroppen och fläckar på stjärtfenan.
Under 2018 förväntas färre puckellaxar inrapporteras. Men färre observationer betyder inte att arten gått tillbaka. Puckellaxen har en strikt två-årscykel. (Det tar två år från lek till dess avkomman återkommer till lekplatserna. Efter leken dör fiskarna). I ursprungsområdena runt Stilla havet förekommer både udda- och jämna-års-bestånd. Eftersom det är udda-års-bestånden som lyckats bäst i nordvästra Ryssland – och som troligen är de som observerats i Sverige – så är det naturligt att färre fiskar observerats 2018. Troligen kommer vi att åter se fler under 2019, färre 2020, fler 2021, och så vidare.
Utöver fiskfällor i speciellt utvalda vattendrag föreslår SLU Aqua bland annat övervakning av vattendrag som är i farozonen, ett utökat internationellt samarbete och informationsinsatser riktade till sport- och yrkesfiskare och allmänhet.
– Man bör informera fiskare om att puckellaxen är lovligt byte. Här bör man fånga så många som möjligt och självklart inte heller släppa ut dem igen utan faktiskt ta upp dem, säger Erik Pettersson.
SLU Aqua har på uppdrag av Havs- och Vattenmyndigheten gjort en riskbedömning med förslag på åtgärder för att begränsa puckellaxens spridning. Resultaten sammanställs i en nyligen publicerad rapport,