Personer med typ 2-diabetes har sämre muskelfunktion än friska personer. Nu har forskare sett att vid typ 2-diabetes har genen VPS39 stor betydelse för muskelfunktionen och muskelstamcellernas förmåga att bygga nya muskelceller.
– Hos personer med typ 2-diabetes är genen VPS39 betydligt mindre aktiv i muskelcellerna än den är hos friska personer, och stamcellerna med mindre VPS39 bildar heller inte nya muskelceller i lika hög grad. Samtidigt har VPS39 stor betydelse för muskelcellernas förmåga att ta upp socker och bygga nya muskler, säger Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitets diabetescentrum, som har lett den nya internationella studien publicerad i Nature Communications.
– Vår studie är den första någonsin som kopplar genen VPS39 till typ 2-diabetes.
Rubbad muskelfunktion
Vid typ 2-diabetes är förmågan att producera insulin nedsatt, och sjukdomen innebär kroniskt förhöjt blodsocker. Även vävnadernas förmåga att utnyttja det insulin som finns är nedsatt. Musklerna är sämre på att ta upp socker från maten, samtidigt som muskelfunktion och muskelstyrka är försämrad.
En muskel består av en blandning av fibertyper med olika egenskaper. Genom hela livet har muskelvävnaden förmåga att bilda nya muskelfibrer. I anslutning till muskelfibrerna finns omogna muskelstamceller som aktiveras i samband med till exempel skada och fysisk träning. I den aktuella studien ville forskarna undersöka om epigenetiska mönster i muskelstamcellerna kan ge svar på varför försämrad muskelfunktion uppstår vid typ 2-diabetes och vilka mekanismer som ligger bakom.
Ändrar arvsmassan utan att ändra koden
Epigenetik är en koppling mellan miljö och arv som styr våra geners funktion och därmed våra celler.
Epigenetik betyder ”ovanpå genetiken” och handlar om modifieringar av arvsmassan som inte ändrar den genetiska koden. I epigenetik studerar forskarna våra gener (arv) och det som finns bortom dem, det vill säga de mekanismer som styr generna och som kan påverkas genom miljö och livsstil. Epigenetiska modifieringar handlar om hur dna:t läses av och när det uttrycks, det vill säga vilka gener som är på- eller avslagna och när de är det. Källa: Charlotte Ling och Johanna Säll Sernevi
Två grupper ingick i studien: 14 studiedeltagare med typ 2-diabetes och 14 friska personer i kontrollgruppen. Deltagarna i grupperna matchades bland annat i ålder, med kön och BMI (body mass index). Forskarna studerade epigenetiska förändringar i muskelstamcellerna från båda grupperna, och under exakt samma förhållanden odlade de fram mogna muskelceller och jämförde dem sedan.
Totalt identifierade forskarna 20 gener vars genuttryck skiljer sig åt mellan grupperna i både omogna muskelstamceller och mogna muskelceller. Forskarna jämförde även muskelcellernas epigenetiska mönster före och efter cellutvecklingen (differentieringen)
En ovanlig mutation kan ge resistens mot anti-östrogen-behandling. Därför kan en liten del kvinnor vara mer behjälpta av annan behandling efter en bröstcanceroperation, visar en studie från Lunds universitet.
– Kan resultaten bekräftas i ytterligare studier skulle det vara relevant att screena för de mutationer vi tittat på, redan vid (en bröstcancer-)diagnos. Och då överväga andra behandlingsalternativ som fungerar bättre, säger Lao Saal, en av cancerforskarna bakom studien, som är den största i världen som gjorts på resistensmutationer i östrogenreceptorn i primär bröstcancer.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och enbart i Sverige insjuknar cirka 10 000 kvinnor varje år. I de allra flesta brösttumörerna återfinns en så kallad östrogenreceptor (ESR1) och efter en operation är den viktigaste behandlingen för dessa kvinnor hormonella läkemedel, som minskar östrogenreceptorns aktivitet och därmed reducerar risken för återfall.
Mutationer vid återfall i bröstcancer
Det forskarna studerat närmare är några mutationer i genen för östrogenreceptorn som upptäcktes för några år sedan hos kvinnor som fått anti-östrogenbehandling och sedan återfallit i sin cancer. Mutationerna gjorde att tumören blev resistent mot den hormonella behandlingen. Senare studier visade dock att förekomsten av dessa resistensmutationer var försvinnande liten hos patienter vid det första insjuknandet.
Men det hindrade inte lundaforskarnas nyfikenhet och nu har de analyserat sekvenseringsdata från mer än 3000 brösttumörer i den stora SCAN-B-forskningsdatabasen, i prover tagna innan behandling med läkemedel.
Bland de 2720 tumörer som hade östrogenreceptorn och därför var aktuella för hormonell behandling, fann de 29 tumörer med någon av resistensmutationerna. Samtliga förekom hos patienter som var äldre än 50 år.
– Vi undersökte om de resistenta mutationerna, som förekom före cancerbehandling, påverkade patienternas prognos och såg då att patienter med en mutation i sin primärtumör hade tre gånger högre risk för återfall och 2,5 gånger högre risk att dö. Kopplingen mellan mutationerna och dålig överlevnad sågs även efter statistiska korrigeringar för ålder eller för andra faktorer som kan påverka utgången för patienten, berättar doktoranden Malin Dahlgren.
– Det bekräftar vad mindre studier tidigare visat, att mutationerna är ovanliga, men vi vet nu att de här resistenta mutationerna förekommer hos cirka 1 procent av bröstcancerfallen och vi är de första att visa att dessa patienter verkar svara sämre på hormonell behandling. Kan resultaten verifieras i ytterligare studier, kan det vara relevant att överväga andra behandlingsalternativ för de här patienterna, säger Lao Saal.
Normerna för dejting och parbildning har förändrats de senaste årtiondena. Vi ställer allt högre krav på våra relationer, och allt fler äldre skiljer sig. Men forskarna ser också mer engagerade pappor. Och människor i parrelationer lever längre än singlar.
I ett stressat samhälle är det lätt att falla för lättköpta kommersiella budskap när vi inte orkar gå på djupet och fatta välgrundade beslut med både känsla och förnuft. Därför leder logiken på dejtingsajter oss fel i vårt sökande efter kärlek, enligt Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
– Kärlek är förmågan att vila i den andra. Men många kan inte, för vi vet inte vem den andra är. Vi är fullt upptagna med att förverkliga oss själva och klå grannarna med finare hus och större pool, som vi kan fota oss själva vid och visa på sociala medier.
Den något deprimerande bilden är hårdragen, men innehåller korn av sanning. Framför allt illustrerar den att det finns oerhört mycket att förhålla sig till för att dagens relationer ska fungera. Den kanske viktigaste är arenan: världen. När allt vi gör visas upp på sociala medier i ett förskönande ljus är våra relationer långt ifrån några undantag.
Dejtingsajter leder lätt till stress
En kanske lika viktig faktor är att de flesta första kontakter idag tas på dejtingsajter, inför öppen ridå med tusentals konkurrenter. Den som lever ett redan stressat liv med verkliga eller upplevda prestationskrav får ännu ett projekt att genomföra, och det på en digital arena. Det är inte ovanligt att det utmynnar i ännu en kravlista som ska uppfyllas – på partnern.
– Utgångspunkten för dokusåpan ”Gift vid första ögonkastet” är fel. Vi måste acceptera att vi inte kan kontrollera valet av partner med rationella överväganden. När vi öppnar oss för världen och den andre utsätter vi oss för ett motstånd som vi inte kan förutse, det utlöser emotioner, säger Emma Engdahl som riktar in sin forskning på just sådana.
– Den emotionella erfarenheten uppstår aldrig om inte något skaver, om vi inte vänder blicken mot oss själva.
Oavsett hur noga vi specificerar kraven på vår tänkta partner fungerar det sällan digitalt. När forskare visar bilder av alldagliga respektive attraktiva enligt någon idealbild väljer försökspersoner nästan alltid de snygga – även om de alldagliga tillskrivs alla de egenskaper som man önskar. Det är inte insidan som räknas, hur mycket vi än säger det.
Nya normer för kärlek
En populär uppfattning inom sociologin är att vi är osäkra i våra krav på partner och relationer för att gamla normer luckrats upp. En relation kan ta slut när som helst, löften om evig kärlek är omoderna, ett äktenskap är inte längre någon garanti, kvinnan är inte längre ekonomiskt beroende av mannen.
Men vi lever inte alls i normlöshet, visar Emma Engdahls forskning, där hon tittat på vilka bilder som finns i dag av hur mannen och kvinnan ska vara.
– Vi har nya regler och normer som smyger sig på, vilket jag beskriver i min bok ”Depressiv kärlek”. Framför allt kvinnor idealiserar depressiv kärlek, att bara den som sörjt på riktigt kan älska på riktigt, säger hon.
Förutsättningen för verklig kärlek är dock inte lidande, utan fortfarande förmågan att visa sig sårbar och svag. Där sätter dagens idealbild av en människa med ständig koll på läget käppar i hjulet. Den som inte genast kan säga vad man vill ha ut av en relation anses inte ha någon koll och kan därmed inte uppnå målet, enligt Emma Engdahl.
Fler väljer att gifta sig
Även om det är vanligast att vara sambo har allt fler valt att gifta sig sedan millennieskiftet. Mest ökade antalet äktenskap mellan 2001 och 2008, för att sedan plana ut, enligt Statistiska centralbyrån. Men nu har de tvärtom minskat, berättar Ann-Zofie Duvander, professor i demografi vid Stockholms universitet och professor i sociologi vid Mittuniversitetet.
– Det har gått ned ganska rejält de senaste åren. Med corona har det inte blivit de stora festerna och många kan ha skjutit upp sina bröllop. Fast nedgången började redan några år tidigare, så forskningen har inte helt lyckats fånga upp skälen ännu.
Mer tillåtande syn på samlevnad
Framför allt är det högutbildade som väljer att gifta sig. Trenden med allt fler äktenskap har många velat förklara med en traditionell tidsanda, men det finns inget stöd för det i forskningen, enligt Ann-Zofie Duvander. Hon ser i stället att normerna är mer tillåtande än förr, det finns en större variation för samlevnad. Den gamla norm som en majoritet länge gjort avsteg ifrån har blivit en form bland många andra och inte längre något att medvetet ta avstånd från.
I sin forskning har Ann-Zofie Duvander bland annat kartlagt skälen till varför människor gifter sig. Det är till exempel oftare som kvinnans vilja väger tyngst i par där båda har högre utbildning. För par med lägre utbildning är det tvärtom mannens.
– Det är jätteintressant! Man kan tänka sig att det vore lågutbildade kvinnor som skulle ha störst anledning att gifta sig, av ekonomiska skäl. Men samtidigt har de kanske mindre att säga till om i ett förhållande. Vi tror ofta att jämställdheten ser ungefär likadan ut i olika grupper, men så är det inte alltid.
Romantiken är viktig
Precis som Emma Engdahl lyfter Ann-Zofie Duvander fram tidsandan där man vill visa upp ett lyckat liv för andra. Ett stort sagobröllop visar för andra att ens relation är viktig, menar hon. Romantik i både vardag och fest ingår i bilden. Att det skulle tyda på mer traditionella värderingar ser Ann-Zofie Duvander däremot inte i sin forskning.
Relationerna som håller
Detta krävs enligt sociologisk forskning för att parrelationer ska bli långvariga:
Jämställt förhållande med god maktbalans.
Ömsesidigt ansvarstagande.
Ömsesidigt ge uttryck för sin sårbarhet.
Frivilligt och intresserat lyssnar på den andra.
Tillsammans komma på kreativa lösningar.
Svara positivt på partnerns idéer fem av sex gånger.
Komma med konstruktiv kritik den sjätte gången.
Man måste ”idealisera” varandra.
Källa: Emma Engdahl
– Det finns inga indikationer på att de som tycker jämställdhet är viktigt skulle vara mer negativt inställda till att gifta sig. De som gifter sig gör det för att de är nöjda med relationen, oavsett hur jämställd den är.
Pappor mer engagerade idag
Den som ingått en relation, äktenskap eller ej, och är missnöjd med hur ansvaret fördelas i hemmet har däremot en större benägenhet att lämna den, visar en studie. Fokus vid en separation ligger ofta på ansvaret för barnen.
– Det har förändrats mycket under de senaste 30 åren. I dag är det givet att pappor ska vara engagerade och att de vill vara det. Många män som inte varit det säger efteråt att det gått miste om något. Ibland kan det repareras efter en separation om barnen bor växelvis, även om det verkligen inte gäller alla, säger Ann-Zofie Duvander.
– Det är stor skillnad över tid på vad som förväntas av en pappa, medan mammarollen inte alls är lika förändrad.
Längre liv för dem i parrelation
Ett ideal som kommit på skam är att en parrelation ska vara livslång. Men att de som lever tillsammans med någon blir äldre är välkänt sedan länge. Detta är oförändrat, rent av stärkt, enligt Statistiska centralbyrån.
En kvinna som fyller 65 år kan förväntas bli 85 år om hon är sammanboende, men 83 år om hon är singel. Motsvarande för en man är 82 år respektive 80 år, enligt de senaste siffrorna, som gäller 2019.
Ändå väljer allt fler äldre att skilja sig, vilket förvånat Ann-Zofie Duvander och andra forskare. Medan antalet skilsmässor upp till 50 är ganska stabilt över tid har de ökat för äldre par, särskilt för dem över 60, de senaste tjugo åren.
– Förr spelade det kanske mindre roll, man räknade inte med att ha så många år kvar. I dag har de flesta ganska många friska år kvar, och kvinnorna har en bättre ekonomi. De som har energi och kraft ser ingen anledning att stanna kvar i något som inte är bra: ”Måste jag sitta och glo på den här människan dagarna i ända?”
Personer som behöver ta flera läkemedel samtidigt slutar ibland med dem, trots att det innebär risker för hälsan. Kan personligt stöd från en apotekare förhindra det? En avhandling från Linnéuniversitetet tyder på det.
Patienter som inte tar sina läkemedel på det sätt som de förskrivits drabbas oftare av nya hälsoproblem och dör tidigare. Malin Johansson Östbring har i sin avhandling tittat på hur sjukvården kan arbeta för att öka patienters benägenhet att ta sina mediciner, det som inom vården kallas följsamhet. Fokus har varit patienter med hjärtinfarkt eller krankärlsproblem och patienterna slumpades till att antingen få extra stöd eller standardvård.
Stöd av apotekare
Det stöd man utvecklade och sedan utvärderade bygger på att en apotekare med särskild kompetens inom kommunikation, följsamhet och hjärtläkemedel träffar patienten på mottagningen för ett läkemedelssamtal och därefter följer patienten under drygt ett halvår. Konceptet innebar att stödet anpassades efter patientens eget upplevda behov och dennes problem med läkemedel.
– I studien undersökte vi om läkemedelsuppföljningen hade någon effekt på patienternas följsamhet till behandlingen samt på patienternas riskfaktorer och behovet av sjukhusvård relaterat till hjärt- och kärlsjukdomar, jämfört med standardvård, säger Malin Johansson Östbring.
Bättre följsamhet
Resultatet visade att patienterna som slumpats till att få individanpassad läkemedelsuppföljning hade bättre följsamhet till sin medicinering. 88 procent av patienterna som hade fått stöd av en apotekare hämtade ut och uppgav att de tog sina mediciner i hög utsträckning. Motsvarande siffra i gruppen som fått standardvård var 77 procent. Patienterna som fått stöd hade också mer positiva föreställningar om sina läkemedel och upplevde en lägre grad av oro kring dessa.
Det kan finnas flera orsaker till att patienter inte tar sin medicin på angivet sätt. Bild: Malin Johansson Östbring
Däremot såg man ingen minskning av kolesterolvärdena eller blodtrycket i behandlingsgruppen. Inte heller verkade behovet av sjukvård påverkas under den här studieperioden. Djupintervjuerna belyser att patienters erfarenheter spänner över ett brett fält, från att det är väldigt enkelt att använda läkemedel till att det är besvärligt och oroande. Patienterna har också olika föreställningar om eget ansvar angående behandlingen, vilket är viktigt att ta hänsyn till när man ska stödja dem.
Bättre omhändertagande
– Det kan vara många saker som ligger bakom när man i vården möter en patient som är skeptisk till att ta läkemedel. Ungefär 25 000 svenskar drabbas årligen av hjärtinfarkt, så jag hoppas att den här kunskapen ska kunna bidra till förbättrat omhändertagande av dem, säger Malin Johansson Östbring.
Det här sättet att jobba på har också upplevts positivt av de yrkesverksamma som är inblandade i studien.
– Vi har upplevt starkt förbättrade möjligheter att hjälpa patienterna till en god läkemedelsbehandling sedan apotekare började jobba inom hjärtinfarktuppföljningen vid sjukhuset, säger David Olsson, sektionsöverläkare på Hjärtsektionen på Länssjukhuset i Kalmar.
Överdriven träningsbelastning kan leda till försämrad mitokondriefunktion och störd blodsockerreglering. Det visar en ny studie där fysiologisk anpassning till olika doser av högintensiv intervallträning har undersökts.
– Våra resultat betonar vikten av en god balans mellan träning och vila för optimala anpassningar och för förbättrad hälsa, säger Mikael Flockhart, doktorand och en av författarna till studien.
Till forskningsstudien rekryterades elva fysiskt aktiva försökspersoner som fick genomföra ett program med ökande träningsbelastning under tre veckor, vilket sedan följdes av en veckas återhämtning. Träningspassen genomfördes på cykelergometer och bestod av fem stycken 4-8 minuter långa intervaller på 90-95 procent av VO2max. Efter varje vecka, med ökande träningsbelastning, togs muskelbiopsier och fysiologisk anpassning till träning mättes. Dessutom mättes hur mitokondrierna påverkades av träningsbelastningen och påverkan på transport och upptag av blodsockret mättes med ett glukosbelastningstest.
Träningsbelastningen trappades upp
I början av studien trappades träningsbelastningen upp och som väntat blev det en positiv respons på prestationsförmågan och mitokondriernas anpassning. Men efter att träningsbelastningen ökade ytterligare och kulminerade efter fem pass över sex dagar tappade mitokondrierna plötsligt 40 procent i kvalitet. Försökspersonerna visade även vid glukosbelastningstestet försämrat upptag av socker ur blodet och en minskad insulinutsöndring.
För att ytterligare undersöka om blodsockerreglering kan påverkas av väldigt hård träning mättes blodsockret kontinuerligt under två veckor hos 15 elitidrottare i deras vardag. Dessa resultat matchades mot en kontrollgrupp som tränade mindre. Resultatet visade att elitidrottarna tillbringade mer tid över dygnet med både lågt och högt blodsocker, vilket indikerar att en hög träningsbelastning kan ha en negativ effekt på kroppens blodsockerreglering även hos de som är vana vid en hög träningsstress.
Ingen tid för återhämtning
Resultatet från studien visar att högintensiv intervallträning kan ha negativa hälsoeffekter om tid för återhämtning inte ges. Inom idrottsvärlden är det allmän kunskap att träningsbelastning inte bara kan öka obehindrat utan att det blir negativa konsekvenser på prestationsförmåga och för välmående, men vad dessa negativa konsekvenser faktiskt kan bestå av är mindre känt. Det är heller inte väl beskrivet hur metabol hälsa påverkas av olika träningsbelastning och vilken dos träning som ger optimala anpassningar.
– Högintensiv intervallträning kan ses som den mest effektiva formen av träning för att öka i syreupptag och prestationsförmåga. Eftersom det primärt är i mitokondrierna som energin från fett och kolhydrater omvandlas till muskelarbete är det uppseendeväckande att bara en veckas hård träning kan skapa en så tydlig störning av mitokondriefunktionen. Denna studie ger ny insyn i hur kroppen kan påverkas vid olika träningsbelastningar. En vanlig strategi för idrottare som vill bli bättre är att träna mer och hårdare, men här visar vi hur viktigt det är att ha ett balanserat träningsprogram och att mer träningsstress nödvändigtvis inte är bättre ur ett hälsoperspektiv, säger Mikael Flockhart, försteförfattare till studien.
Cellernas kraftverk
Mitokondrierna fungerar som cellernas kraftstation. De har en viktig roll i ämnesomsättningen
