Marina konfliktzoner är inte statiska utan skiftar beroende på säsong. Det innebär att ett område kan vara en sådan zon en del av året men inte en annan. En anledning är att djuren rör sig över stora områden. De kan befinna sig på en plats när ungarna föds för att sedan flytta hundratals mil till områden mer rika på föda.
Nya konfliktzoner kan även uppkomma då mänsklig aktivitet påverkar områden som tidigare varit orörda. Det kan handla om nya farleder för transportfartyg, industriellt fiske, oljeutvinning och nya färjeleder.
– Det drabbar inte bara djuren i haven, människor som i generationer hämtat mat och sin utkomst ur havet påverkas också, säger Susanne Åkesson, professor i zooekologi vid Lunds universitet.
Livsviktiga zoner för marint liv
Tidigare undersökningar har granskat marina konfliktområden lokalt och regionalt och oftast behandlat en enda art. Det här är första gången det görs en global studie som inkluderar olika djurarter.
Eftersom nästan två tredjedelar, 64 procent, av världshaven inte lyder under ett enskilt lands jurisdiktion är det viktigt att det finns en global policy för hur mycket mänskliga aktiviteter ska tillåtas påverka livet i haven, anser forskarna från de 14 länder som har bidragit till studien. Susanne Åkesson medverkar som den enda forskare verksam vid ett svenskt universitet.
– Tyvärr blir konfliktzonerna mellan djur och människor fler, inte färre. Vi pekar på områden och korridorerna mellan dessa områden som är livsviktiga för det marina livet, men där mänskliga aktiviteter påverkar djurens habitat. Ett sådant exempel är kalvningsområden för valar.
Forskarna Brendan Godley och Jaquie Ellick från Ascension Island Turtle Group fäster en gps-sändare på en sköldpadda. Bild: Susanne Åkesson
Susanne Åkessons bidrag till studien handlar om havssköldpaddor som lever i ett bälte i Sydatlanten mellan Brasilien och sydöstra Afrika. På ön Ascension har hon och hennes medarbetare försett sköldpaddor med sändare som registrerat hur de rört sig och var de befunnit sig olika tider på året.
– Vi vill att studien ska bidra till en global policy för hur vi använder våra hav. Vi har tagit fram ett instrument för att hjälpa beslutsfattare att skapa en sådan policy, säger Susanne Åkesson.
Autonoma drönare kan komma att användas inom många olika områden, till exempel för riskfyllda inspektioner i otillgängliga miljöer som idag utförs av människor. En autonom drönare kan till exempel skickas in i gruvor direkt efter sprängning eller ras, in i byggnader efter en jordbävning eller högt upp i vindkraftverk.
– Våra drönare flyger autonomt, det innebär att så fort drönaren lämnat marken finns det ingen pilot som styr den. Drönaren är programmerad att analysera sin omgivning och att fatta egna beslut, till exempel för att självständigt kunna undvika hinder, säger Christoforos Kanellakis, robotikforskare vid Luleå tekniska universitet.
Hållbarhetsforskaren Wim Carton vid Lunds universitet förklarar vad det finns för nackdelar med storskaliga trädplanteringar.
Är trädplantering som klimatlösning en växande trend?
– Ja. Forskningsstudien som publicerades i somras kan ses som den senaste i en lång rad studier och miljökampanjer som visar potentialen för metoder som avlägsnar koldioxid från atmosfären. Just trädplantering lyfts upp som ett av de mest effektiva och populära sätten att göra det på. Detta reflekterar en trend där ökad kolinlagring alltmer har kommit att användas istället för att minska utsläppen till noll. Genom att exempelvis plantera träd kan vi reducera utsläppen långsammare och kompensera för kvarvarande utsläpp.
På vilket sätt är det problematiskt?
– Studien är enligt mig ett väldigt bra exempel på hur trädplantering som metod lätt kan blåsas upp till en universallösning på klimatkrisen. Genom att se det som en enkel metod som kan skalas upp och täcka stora markytor, bagatelliserar man de sociala, ekonomiska och politiska aspekterna av trädplantering och skogspolitik. Många studier som framhåller fördelarna med trädplantering är baserade på data från abstrakta modeller och speglar inte den komplexitet som finns i den verkliga världen.
Minskar det trädplanteringens praktiska betydelse för klimatet?
– Ja, dessvärre är det så. Som det ser ut idag har regeringar världen över inte ens klarat av att förhindra avskogning och de verkar också ovilliga att ta itu med de drivkrafter som ligger bakom fortsatt skogsförlust. Så länge beslutsfattare och politiker inte tar tag i detta, känns fokus på storskaliga trädplanteringsprojekt som inget mer än ett önsketänkande.
Vad måste till för att trädplantering ska fungera som metod för att ta bort koldioxid från atmosfären?
– Många studier om trädplantering missar att ta hänsyn till att det finns en avgörande skillnad mellan att reducera utsläpp och att ta bort koldioxid från atmosfären. På klimatspråk kallar vi detta utmaningen med permanens, beständighet. För att trädplantering på riktigt ska fungera som metod måste du kunna garantera att koldioxiden som träden tar upp kommer att lagras under en väldigt lång tid minst ett århundrade. Men som vi har sett den här sommaren, med skogsbränder i Amazonas, Sibirien och Alaska, finns en stor risk för att träd brinner upp, och istället släpper ut koldioxiden. Studier visar också att risken för skogsbränder kommer att öka i olika delar av världen på grund av klimatförändringarna.
– En annat viktigt skäl till varför metoden är så osäker är att det fortfarande finns väldigt starka ekonomiska intressen i storskalig skogsskövling. Titta bara på Bolsonaro i Brasilien. Förändringar i politiskt ledarskap kan lätt utplåna årtionden av strategiskt skogsskydd och skogsförvaltning.
Tycker du att man ska sluta med trädplantering i klimatarbetet?
– Nej. Självklart ska vi inte avskriva trädplantering helt och hållet. Det finns många bra skäl att skydda och utöka skogar, inte minst för att bevara biologisk mångfald och säkerställa alla de ekosystemtjänster som skogar bidrar till. Skogar ger oss resurser och utgör en viktig del i
Begreppet ”scary seafood” börjar få fäste bland krögare och besöksnäring i den rika världen. Det är ett samlingsnamn för mat från havet som vi i västvärlden av olika skäl inte anser vara ätbar. Den kan bli en bland många upplevelser på turistmål, men framför allt ett alternativ till kött, av miljö-, hälso- och försörjningsskäl.
– Vi måste ändra beteende kring vad vi äter. I den rika delen av världen vill vi bara ha filé från de finaste fiskarna i haven. Men i Afrika och delar av Asien äter man det mesta man får upp. Vi måste också skörda arter som är längre ner i näringsväven. Det handlar om en långsiktig förändring av vanor, säger Susanne Lindegarth på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet och samordnare för projektet Scary seafood, som involverar både forskare och företag.
– Namnet ”scary seafood” har en stor attraktionskraft. Det vi vill utnyttja för att få fler att förstå att vi behöver ändra våra konsumtionsvanor för att få ett mer hållbart samhälle. Vi vill öka kunskapen både bland konsumenter och besöksnäringen.
Lång lista okända godingar från havsdjupen
Projektet Scary seafood listar i en rapport från januari 2019 ett 30-tal potentiella arter av fiskar och skaldjur som vi inte äter i dag, som trollhummer (till sushi), maskeringskrabba, simkrabba och strandkrabba plus många arter av räkor och havssnäckor. Simkrabban är en vanlig bifångst som kastas i sjön, strandkrabban är den som barn gärna metar på Västkusten.
Bland räkorna finns sandräka, glasräka och inte minst tångräka. Den äts mer sällan i dag, men ansågs åtminstone förr som godare än nordhavsräkan som vi äter i dag. Det är de som är originalet för ”pillede rejer” i Danmark.
Andra godingar på listan är öronmaneter, bläckfisk, valthornssnäcka, ett antal arter av alger, musslor, bläckfisk, sjöborrar och sjöstjärnor, sjögurkor och sjöpungar.
Att stoppa i oss något slemmigt som luktar illa på stränderna tillhör för många kategorin ”otänkbart”. Men tack vare sushins intåg på svenska menyer har vi lärt oss äta alger. Sedan några år odlas makroalger som socker- och fingertång kommersiellt i svenska vatten på Västkusten. Forskning pågår om hur den bäst tas till vara i förädlingsledet. Det sker inom ramen för projekt Seafarm, ett samarbete mellan KTH, Chalmers, Göteborgs universitet, Lunds universitet och Linnéuniversitetet.
– Ska vi torka, den, frysa den eller ensilera den? För mat kan frysning passa bra ibland, torkning ibland. Biomassan är ganska känslig, så man måste behandla den snabbt för att behålla kvaliteten. Det är viktigt när man ska jobba industriellt med många ton biomassa per dag, säger projektledaren Fredrik Gröndahl vid KTH.
Förutom till sushi kan algerna användas som de är, strimlade i sallad, blandad med fiskfärs i algburgare eller ingrediens i andra rätter. Forskare jobbar med att ta fram smakförstärkare, konsistensgivare, färgämnen, proteiner och annat i bioraffinaderier.
Utöver mat forskar man på bland annat nedbrytbara alternativ till plast och textilier. Resterna kan bli biogas – om förädlarna får mer betalt för att ta tillvara dem. Men alger innehåller både fosfor och kalium och skulle kunna bli alternativ till handelsgödsel. På så vis för man tillbaka näring som lantbruket läcker till havet.
Tarmtång havets tryffel
På Gotland pågår försök att odla potatis med bland annat tång, ”släke”, i gödningen. I ett annat projekt på ön testar man att odla östersjöalg, tarmtång eller Tarmalg (Ulva intestinalis) vid Ar forskningsstation. Den är trots namnet populär bland kockar, men mer säljbar som ”havets tryffel”.
Det har pratats länge om insekter som alternativa proteiner, men många drar sig för tanken på att stoppa larver och skalbaggar i munnen. Därför kan fler skaldjur – insekternas havssläktingar – vara ett alternativ där man tar ut köttet som crabsticks eller kräftstjärtar.
Skaldjur har också fördelen att de ses som lite lyxiga, och lättare kan locka konsumenter. Försök med odling av ett antal arter pågår på Nationellt centrum för marin vattenbruksforskning, Swemarc, vid Göteborgs universitet i samarbete med Rise, Chalmers och KTH. En art är hummer, där man redan producerar yngel som sätts ut i havet för att stärka naturliga bestånd. Det finns också intresse för att använda dem i kommersiell odling.
Näst längst har forskningen kommit kring havskatten. Där studerar man vilka förhållanden som är bäst för odling, med vattenkemi, temperatur, storlek på tankar, styrka i vattenflöden, bubbling.
– Vi studerar tillväxt, stressreaktioner och beteende vid olika förhållanden. Vi tittar också på nya foder. Det finns kommersiella standardfoder, men fiskarter kan vara olika som ko och kyckling. Behoven skiljer också mellan olika utvecklingsstadier, säger Kristina Snuttan Sundell, föreståndare för Swemarc och professor på institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Målet vid kirurgisk behandling av höggradiga cellförändringar är att få med en marginal av frisk vävnad runt den förändrade vävnaden som opereras bort. I en långtidsstudie från Karolinska Institutet ville forskarna undersöka hur långtidsrisken för återkomst av cellförändringar påverkas av förekomsten av cellförändringar i ”operationsmarginalen”, den så kallade resektionsranden. Flera riskfaktorer för återkomst av cellförändringar identifierades.
Begreppen ”positiv resektionsrand” eller ”positiv kirurgisk marginal” innebär att kirurgens snitt kommit för nära cancern med risk för att cancervävnad lämnats kvar.
16 års uppföljning
Nästan 1 000 kvinnor som behandlats vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm under åren 2000-2007 följdes upp med hjälp av data från det Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. Under uppföljningstiden på upp till 16 år diagnostiserades 12 procent av kvinnorna med kvarvarande eller återkommande höggradiga cellförändringar.
Kvinnor som hade cellförändringar i resektionsranden hade en ökad risk för återkomst av cellförändringar jämfört med kvinnor med fri resektionsrand. Risken var nästan trefaldigt ökad om cellförändringarna fanns i resektionsranden mot livmodern eller om det var oklart om de fanns i resektionsranden mot livmodern eller mot slidan, och femfaldigt ökad om cellförändringarna fanns i bägge resektionsränderna. Däremot sågs ingen ökad risk om cellförändringarna bara fanns i resektionsranden mot slidan.
Flera andra riskfaktorer
Hos kvinnor där högriskvarianter av HPV (humant papillomvirus) kunde påvisas i uppföljningsprovet var risken för återkomst av cellförändringar också signifikant högre jämfört med kvinnor utan högrisk-HPV.
Livmoderhalscancer fjärde vanligaste cancerformen
Livmoderhalscancer, cervixcancer, eller livmodertappscancer är en cancer som uppstår från livmoderhalsen och endast drabbar kvinnor. Livmoderhalscancer är den fjärde vanligaste cancerformen i världen, och den fjärde vanligaste dödsorsakande cancern bland kvinnor.
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är inblandat i fler än 90 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Dock utvecklar de flesta som har haft HPV-infektioner inte livmoderhalscancer.
HPV-vaccin skyddar mot två högriskstammar av HPV-virus och förhindrar upp till 75 procent av cancerfallen.
Studien visade också att förekomsten av vissa andra sjukdomar, som autoimmun sjukdom, HIV-infektion, hepatit B eller C, cancer, diabetes, genetiska sjukdomar och organtransplantation, kan vara oberoende riskfaktorer som påverkar långtidsrisken för återkomst av höggradiga cellförändringar efter operation.
– Våra fynd antyder att riskbedömningen av patienter efter behandling av cellförändringar skulle kunna förbättras om man tog hänsyn till de här olika faktorerna, säger Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare.
– Framtida studier bör undersöka möjligheten att kombinera fynden från resektionsranden med nuvarande praxis för att mer effektivt kunna förutsäga risken för återkomst av höggradiga cellförändringar, säger studiens försteförfattare Susanna Alder, AT-läkare och forskare i Sonia Anderssons grupp vid Karolinska Institutet.
