Under de senaste åren har medierna allt oftare rapporterat om ”de nya papporna”: den nya generationens män som bryr sig om sina barn på ett nytt sätt och strävar efter att vara mer jämställda. En generation som tar ut mer pappaledighet än tidigare, delar ansvaret med sin partner och engagerar sig i barnens liv. Men i motsats till vad som skrivs så är den här bilden av den nya generationens moderna pappor är inte ny. Faktum är att den återkommit regelbundet i nästan 50 år.

Så vad är det som gör att vi gång på gång utnämner den nya generationens unga män till ”nya pappor”? Enligt genusvetaren Helena Hill som forskat om mansrollen hänger det delvis ihop med svenskarnas självbild som ett av världens mest jämställda länder med jämställda familjer. Kanske är längtan efter den goda fadern så stark eftersom vi inte vill se att vi fortfarande lever i ett på många sätt ojämställt samhälle, menar hon.

Statistiken ger dyster bild
Efter 1960-talets intensiva könsrollsdebatt och kvinnorörelse började det ställas högre krav på män att ta mer ansvar i hemmet. Det var i samband med det som man för första gången började presentera ”Den nya pappan” i medierna. Det var en man som följde med till barnavårdscentralen och hämtade på daghemmet. När föräldrapenningen sedan infördes 1974 fick män möjlighet att vara hemma med barnen på samma villkor som kvinnor.

Och just uttag av föräldrapenning har setts som ett mått på jämställdhet. Men om det nu stämmer så visar statistiken en dyster bild av verkligheten. Fortfarande tar män endast ut 28 procent av föräldraledigheten. Bara 17 procent av föräldraparen delar lika, enligt Försäkringskassan. Men det betyder inte att bilden av mer jämställd fördelning av ledigheten och barnansvaret är helt felaktig. 1980 tog kvinnor ut hela 95 procent av ledigheten. År 2000 var samma siffra 88 procent.

– Pappaledigheten är en indikation på jämställdhet, men det är så mycket mer som väger in. Mamman har fått det känslomässiga ansvaret och det lever kvar trots att pappor tar ut mer ledighet, säger Helena Hill.

Krock mellan mansidealen
Hennes förklaring till varför pappor fortfarande inte tar ut fler dagar är dels ekonomisk, samhällspolitisk och könsmaktsrelaterad, men hon ser även krocken mellan maskulina ideal som en orsak. Trots allt arbete för att få pappor att engagera sig mer i sina barn finns också starka heteronormativa maskulina och feminina ideal kvar, enligt Helena Hill. Vårt behov av den goda fadern verkar krocka med idealet om den starka, maskulina och ”riktiga” mannen.

Ett annat problem med mediernas framställning av ”den nya mannen” är vem det är som får agera modell för den. Det är nästan uteslutande den unga, vita, heterosexuella medelklassmannen som lever i en storstad. Det spär på bilden av att det är en viss typ av man som är jämställd och att ”de andra” ligger efter. Dessutom skapar det en polarisering i debatten där till exempel yngre män ställs mot de äldre, menar Helena Hill. Tanken har länge varit att vi bara behöver ”vänta ut” den äldre generationen för att samhället ska bli mer jämställt, medan forskning faktiskt visar att äldre män tar ut större andel föräldraledighet än yngre.

– Det visar på en historielöshet, och det här tänket med att ”vänta ut de äldre” verkar fortsätta. Problemet med det är också att om vi tror att allt är jämställt i den nya generationen så försvinner ju också incitamenten för att jobba för jämställdhet, säger Helena Hill.

Inlägget Papporna har aldrig varit bättre än nu dök först upp på forskning.se.

Läs mer