Författare som Dan Andersson, Karin Boye, Moa Martinsson och Hjalmar Söderberg har lästs i årtionden och studerats utan och innan av litteraturvetare. Men för första gången läses några av dessa författare från 1900-talets första hälft på vithetskritiska och avkoloniserande sätt. I en ny avhandling visas hur kolonialism, rasism och vithet finns närvarande i texterna på olika nivåer.

Therese Svensson, doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet har använt sig av ett vithetskritiskt och ett avkoloniserande perspektiv på litteratur. Med hjälp av det vithetskritiska, som kommer från den afroamerikanska traditionen, undersöker hon hur kolonialism, rasism och vithet finns på olika nivåer i texterna.

– Det kan handla om rasbiologiskt färgade motiv, som att ett sjukt barn i Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas (1905) nedlåtande kallas för ”apgossen” av berättaren. Det kan också handla om berättelsestrukturer som iscensätter kolonialismens erövrande, kontrollerande och exploaterande sätt att förhålla sig till planeten jorden och dess varierade livsformer, som i Ludvig Nordströms Herrar (1910) som skildrar Sveriges intagande av Sápmi, säger Therese Svensson.

Avkoloniserande perspektiv

Det avkoloniserande perspektivet kommer framförallt från urfolkens filosofi och vetenskap. Med hjälp av en sådan metod för att läsa fiktionsprosa undersöker hon