Kroppsspråket avslöjar en lögn. Våldtäktsoffer gör alltid motstånd. Det är bra att pressa på i förhör. Vi skapar oss föreställningar om hur hur människor beter sig vid brott och i rättsliga sammanhang. Men vad är myt och vad är fakta? I en serie kortfilmer berättar forskare inom rättspsykologi vad forskningen visar.

– Det finns många föreställningar och idéer kring hur människor beter sig i rättsliga sammanhang. Många tror sig veta hur en lögnare beter sig eller hur ett offer som faktiskt har varit utsatt för ett brott bör agera. Och det är väl inte så konstigt. Vi marineras i true crime-serier och läser om rättsfall både i media och populärkultur dagligen. Problemet är när vi lär oss saker som faktiskt inte har stöd i forskning, säger Sofia Calderon, forskare i rättspsykologi.

I en serie kortfilmer ger forskare vid Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology (CLIP) vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet svar på vanliga frågor inom rättspsykologi. De berättar bland annat om lögnens psykologi, falska minnen, förhör med misstänkta, svårigheter med att fatta snabba beslut i polisutredningar och varför en del erkänner brott de inte begått.

Varför erkänner en del brott de inte har begått? Timothy Luke, forskare i rättspsykologi, förklarar:

Forskargruppen CLIP arbetar med att ta fram kunskap som är viktig för rättsväsendet och som exempelvis kan bidra till att förbättra polisens utredningar och att förhör och vittnesmål har starkt bevisvärde.

– Det är viktigt att krossa rättspsykologiska myter. På ett privat plan kan det vara viktigt för att inte ställa fördomsfulla frågor till en vän som varit utsatt för brott och på så vis skuldbelägga personen, säger Malin Joleby, forskare vid CLIP.

– Det är också viktigt att personer som jobbar inom till exempel polisen får reda på centrala fynd. Det kan leda till att färre personer blir felaktigt dömda, och till att gärningspersoner som begått brott faktiskt blir dömda.

Varför blir brottsutredare ibland fixerade vid en enskild händelse och blind för för alternativa förklaringar? Karl Ask, professor i psykologi förklarar psykologin bakom tunnelseende i brottsutredningar: