– För spontaninskickade manuskript handlar det helt och hållet om magkänsla hos dem som gör urvalet på förlaget. Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap, säger Henrik Fürst, som disputerat med en avhandling om mekanismer när det gäller möjligheten att bli publicerad.

I sin avhandling har han gjort 80 intervjuer och använt sig av en databas med över 800 författare och 150 bokförlag. Syftet var att undersöka hur denna grundläggande osäkerhet hanteras som förläggare och som aspirerande författare.

Magkänslan får styra
För förläggarna är bristen på kriterier till en början problematisk. I studien beskriver de hur de skaffar en professionaliserad attityd där de lär sig upptäcka spontaninskickade manuskript genom särskilda läsupplevelser. När de får frågor av aspirerande författare på vad som krävs, kan de inte svara på det.

– Det blir lite abstrakt. De pratar ofta om ”magkänsla” och att det ska ”kännas rätt”. De beskriver hur de fokuserar på ”läsupplevelsen”. I och med att de inte kan säga direkt om manuset är tillräckligt bra eller inte, måste manuset skapa vissa läsupplevelser som ”ska uppstå spontant”. Först när de har den upplevelsen kan de komma fram till att manuset håller för en publicering. Därefter måste de hitta skäl som försvarar publiceringen. De ser olika ut för en liten poesisamling och en deckare, som har helt olika ekonomiska förutsättningar,