Misse Wester har forskat om krishantering i 20 år. Idag är hon gästprofessor vid Lunds universitet, i ämnet risk och säkerhet. Hon menar att det folk i allmänhet tror om hur vi agerar vid kriser skiljer sig kraftigt från hur det egentligen är. Eller, rättare sagt, hur vi tror att andra reagerar.

– Det är ett genomgående mönster att man tror att ”alla andra kommer att freaka ut, men inte jag”, säger Misse Wester. Och inte bara i panik utan i vild panik.

Misse Wester nämner ett exempel: 11 september 2001, flygplanen har precis kört in i World Trade Center. En man springer fram och tillbaka, från skrivbordet, till skrivbordet, från skrivbordet, till skrivbordet. Den som ser honom springa tolkar lätt hans beteende som panik. I själva verket hämtade han sin plånbok, sedan kom han på att han kunde behöva mobilen.

– Vi tillskriver andra människor olika egenskaper och sedan tolkar vi beteendet efter det, säger Misse Wester.

Bhaktapur i Katmandu, Nepal efter jordbävning i april 2015.

I filmen Turist finns en omtalad scen där familjen sitter på en uteservering, i bakgrunden skidbacken, ett högt berg. När vad som ser ut som en lavin är på väg mot hotellet, med snörök och mullrande, reser sig mannen och springer i panik därifrån utan en tanke på barn och fru. Det skulle han inte ha gjort. Inte i filmen, där karaktären får utstå både skam och skuld över sitt agerande. Och inte i verkligheten, där ett dylikt beteende är ovanligt.

Vi vill inte överge de övriga
Forskningen visar istället, menar Misse Wester, att risken att dö i en katastrof ökar med gruppens storlek och styrkan i de känslomässiga banden. Detta då ingen är beredd att överge de andra.

Tron att folk får panik och agerar egoistiskt får konsekvenser.

–