När kvinnor anmäler våldtäkt har polisens bemötande stor betydelse. Men poliserna själva tycker att de saknar utbildning och stöd för att kunna göra det på ett bra sätt.

Kvinnor som har blivit våldtagna uppvisar ofta traumatiska reaktioner, såsom depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). De terapeutiska effekterna av att rapportera och berätta om sexuella övergrepp tycks bero på om den utsatta upplever att den professionella som lyssnar är empatisk och stödjande. I tidigare studier rapporterar kvinnor som anmäler våldtäkt att ett rättvist och respektfullt bemötande är lika viktigt som det straffrättsliga utfallet. Kvaliteten på bemötandet har också visat sig påverka hur kvinnan bearbetar det som hänt och om hon väljer att söka hjälp igen.

Poliser har en viktig roll

Polisers erfarenheter av att möta kvinnor som rapporterar våldtäkt är därför av stor betydelse. Vad motiverar poliser och vilket stöd behöver de för att vara bättre rustade att möta dessa kvinnor på ett kunskapsbaserat och empatiskt sätt?

Lisa Rudolfsson är forskare på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet och står bakom studien ”At least I Tried” där polisers erfarenhet av att möta kvinnor som anmäler våldtäkt analyserats.

– Deltagarna i min studie uttrycker att de vill vara stödjande och empatiska, men de menar också att de saknar stöd och förutsättningar, till exempel saknas bekvämligheter i förhörsrum. De uttrycker frustration och beskriver sitt arbete som att de ’försöker’ snarare än ’lyckas’. Om dessa brister inte åtgärdas riskerar de att påverka både poliser och utsatta kvinnor negativt, säger Lisa Rudolfsson.

Våldtäktsfall svåra att utreda

Poliserna beskriver våldtäktsfall som svåra att utreda och att kraven som ställs på dem ibland är utmattande.

Poliserna i studien beskriver hur varken det svenska samhället eller polismyndigheten prioriterar våld mot kvinnor. Som en följd av detta uttrycker de frustration över bristen på förutsättningar, utbildningar och stöd. Kopplat till detta lyfter några av studiens deltagare bristen på förebyggande arbete mot sexualbrott.

– Med allt annat pratas det mycket om förebyggande arbete. Hur ska vi förebygga gängrelaterade skjutningar och stoppa rekryteringen till gäng? Men den diskussionen existerar inte när det handlar om sexualbrott.

Ett arbete som berör mig

Poliserna beskriver hur möten med våldtagna kvinnor påverkat dem emotionellt, hur de blir känslomässigt involverade och hur berättelser de får höra ger upphov till en växande sorg. Deltagarna kämpar med att förstå hur vissa kvinnor kan stå ut att leva på det sätt de gör, om det är möjligt att hjälpa alla kvinnor och om de får lov att tvivla på anklagelserna. I strävan efter att förstå ingår ibland också försök att få kvinnan att förstå att det hon varit med om i själva verket är ett brott.

En kamp för upprättelse

Poliserna beskriver hur de flesta våldtagna kvinnor inte får vad de behöver från det juridiska systemet, och uttrycker det därför som en personlig kamp att erbjuda dem någon slags upprättelse. De beskriver det också som en kamp att ta hand om sig själva i dessa möten. Deltagare beskriver att om de inte klarar att ta hand om sig själva så kommer de inte heller att kunna vara ett stöd för de utsatta. Samtidigt beskriver deltagarna en kultur inom polismyndigheten, som uppmuntrar till tuffhet och som inte värderar deras ansträngningar.

Vetenskaplig artikel:

”At least I tried”: Swedish Police Officers’ Experiences of Meeting With Women Who Where Raped.

Kontakt:

Lisa Rudolfsson, forskare på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, lisa.rudolffson@genus.gu.se

Inlägget “Jag försökte i alla fall” – poliser om att möta kvinnor som anmäler våldtäkt dök först upp på forskning.se.

Läs mer

Det var de enskilda lärarna och skolorna som fick ta ansvar för att skolorna skulle kunna hålla öppet när coronapandemin slog till. Samtidigt blev det tydligt att skolan inte bara är en plats för undervisning utan att den fyller en vital och viktig social funktion i samhället.