Den kan tyckas skränig, men framförs skickligt av självlärda musiker som hellre talar om budskap än om själva spelandet. Black metal är en genre som kan lära skolans musikundervisning att kommunicera svåra och jobbiga känslor, menar forskaren Ketil Thorgersen.

– Jag tycker det är intressant hur man kan lära sig att spela musik och bli så vansinnigt duktig utan att ha någon formell skolning. Det säger Ketil Thorgersen, lärarutbildare och universitetslektor i musikpedagogik, och aktuell med envetenskaplig artikel om den svårtillgängliga rockgenren black metal.

Han beskriver musiken:

– Det är en klassisk sättning med sång, bas, gitarr och trummor. Men i form av en slags heavy metal som är så extrem som möjligt med snabba trummor och gitarriff, dissonanta klanger, distorsion och opolerat ljud. Och en sorts högfrekvent skriksång, growlande, som en häxa som skriker.

– Speciellt med black metal är också att musiken ofta är skriven på ett linjärt sätt, som man skrev under barocken, med riff som går mot varandra. Det är inte lika ackordbundet som i många hårdrocksgenrer. ”Det kvittar hur det låter bara det förmedlar ondska”, som en musiker sa.

Musikutövande utanför skolan

Med sin forskning om black metal-rörelsen uppmärksammar Ketil Thorgersen, tillsammans med sin kollega Thomas von Wachenfeldt vid Umeå universitet, det musikaliska lärande som sker genom informella sammanhang, utanför skolans mer formella lärande. Det är en inriktning av forskningen inom musikpedagogiken som blivit allt mer uppmärksammad under de senaste decennierna.

I sin forskning har Ketil Thorgersen intervjuat män mellan 16 och 26 år som spelar i mer eller mindre kända black metal-band. I ett projekt har han också följt ett Stockholmsband under ett års tid. Musikerna beskriver att black metal-musiken står för gemenskap och att hålla på med det man älskar. Men den är också ett sätt att få ut obearbetade känslor och att förmedla budskap som hyllar individens frihet och utvecklingspotential. Och budskapet att religioner och samhället kuvar människan.

– De är kritiska mot hyckleriet i samhället och anser att de ser igenom förmedling av falsk lycka. ”Människan är inte bara god”, sa en informant och menade att black metal är mer ärlig än merparten av de kulturuttryck vi möter.

Lucifer ses som den upplysta

Intervjuerna visar att musikerna är belästa och gärna framhåller vikten av att man läser klassiker som bibeln, Dante och Shakespeare. Musiktexterna, som ofta handlar om det ockulta och mörka, refererar till klassiska verk, filosofi och mytologi.

– Framför allt är det en hyllning av Lucifer som frihetens, nihilismens och ondskans gud. Det är en konfessionell musikstil på så sätt.

Lucifer, en av ärkeänglarna som kastades ut ur himmelriket för att han gick emot Guds vilja, och som blev djävulen. Han ses i black metal-texterna som den upplysta, den som vågar ifrågasätta. Det gör honom, den som opponerar sig, till den goda.

– Hatet blir som kärlek och ondskan blir ett sätt att skapa ett vi. En av killarna definierar black metal som just kärlek. Det är nästan omöjligt att få dem att prata om själva spelandet. Istället är det budskapet överlag de vill prata om.

Tar upp mörka och jobbiga känslor

Att kommunicera mörka och jobbiga känslor är något som musikundervisningen i skolan kan lära av black metal-miljön, menar Ketil Thorgersen.

– För många elever skulle kanske musikundervisningen vara mer intressant om den också behandlade tyngre teman. Själva förmedlandet av känslor och det konstnärliga perspektivet hamnar ofta i skymundan.

Det är andra konstarter i skolan som är bättre än musiken på att ta fasta på att eleverna behöver lära sig att kommunicera olika stämningar och känslor, och att bli kompetenta i att uttrycka sig, säger han.

– Jämfört med i till exempel svenskämnet, där eleverna får läsa och skriva om tyngre saker som skilsmässor och mobbning, så ska musiken i undervisningen ofta vara glad.

Leka med känslor och stämningar

Jag menar inte att man ska hålla på med black metal i skolan. Det är för destruktivt för många elever. Men man kan leka med att uttrycka känslor och stämningar och koppla det till vad eleverna önskar att uttrycka och förmedla. Musikundervisningen blir lätt mekanisk, med fokus på musikhistoria och att spela rätt på noter. Det tekniska berättandet blir målet.

Många musiklärare tvingas välja bort att lägga tid på komplexa frågor, men borde istället hjälpa eleverna att navigera i de kontroversiella genrer som de ändå möter, menar han.

– Kursplanen i musik är bra, där ingår att man ska diskutera musiken i samhället. Men som musiklärare är det inte så lätt att hinna med de svåra och jobbiga känslorna. Ju mer destruktiv musiken är, som gangsterrap där texterna är sexistiska och våldsförhärligande, desto mindre behandlas de i undervisningen.

Blod och likdelar på scenen används inte längre

De kontroversiella inslag som förknippades med black metal-rörelsen under 1990-talet, med slaktavfall på scenen och sångare som skar upp sig själv, har idag blivit något av en pastisch, säger Ketil Thorgersen.

– De värsta uttrycken, med blod och likdelar, ser man inte alls lika ofta längre. Det var väldigt teatraliskt. En slags wagneriansk tanke om gesamtkunstwerk som innebär att alla delar av en föreställning arbetar tillsammans för att skapa en känsla av rädsla eller skräck i publiken. Alla sinnen skulle stimuleras, till och med luktsinnet, så musikerna gjorde så att kläderna luktade illa för att få fram den riktigt otäcka känslan.

– Det funkar inte i all evighet utan har förlorat sin chockeffekt. Idag bär de flesta inga konstiga kläder och är jättefina och trevliga människor.