Toppslätskivlingen ser inte mycket ut för världen där den växer vilt på svenska ängar och i kohagar. Men den lilla bruna svampen innehåller ett av de mest potenta ämnen vi känner till. Psilocybin.
Psilocybin är en psykedelisk substans som påverkar 5HTA2-receptorn i hjärnan. Likt andra psykedeliska substanser förstärker den sinnesintryck och förändrar perceptionen kring hur en person upplever sin omgivning, sitt stämningsläge och sina kognitiva förmågor. I värsta fall kan substansen även utlösa psykoser.
Men det är inte bara toppslätskivlingen som har denna förmåga. Runt om i världen återfinns psykedeliska ämnen i svampar och växter, och användningen kan spåras långt tillbaka i historien. Från grottmålningar i Algeriet till Antikens Grekland.
Undangömd i en grotta i Bolivia hittade arkeologer tidigare i år en 1 000 år gammal tygväska. Där fanns spår av bland annat DMT, dimetyltryptamin, en kraftigt psykoaktiv substans som kan ge upphov till hallucinationer.
DMT är även en av nyckelkomponenterna i ayahuasca. En psykedelisk brygd som förknippas med Amazonas djungel och som fått allt mer uppmärksamhet de senaste åren.
Djurförsök och nyare klinisk forskning antyder att ayahuasca har en antidepressiv effekt. I en brasiliansk studie från 2015 medverkade 30 patienter som led av depression, där varken läkemedel eller traditionell terapi hade lyckats råda bukt på problemen. Hälften fick dricka ayahuasca vid ett tillfälle och hälften fick placebo. En vecka senare visade de som fått ayahuasca en dramatisk förbättring i mående jämfört med placebogruppen.
Fyndet av DMT i grottan i Bolivia är det första beviset för att befolkningen i Sydamerika blandade växter för att få fram psykoaktiva substanser. Den historiska användningen har dock varit starkt förknippad med religiösa och kontrollerade ceremonier.
Möblerar om i hjärnan
På 1950-talet upptäcktes – av misstag – även en semisyntetisk variant av de naturligt förekommande ämnena, LSD (lysergsyradietylamid).
I mitten av 1900-talet forskades det för fullt på olika psykedeliska substanser, med mer eller mindre lyckade resultat. Men sedan psykedeliska substanser narkotikaklassades i början av 1970-talet avstannade forskningen. I Sverige fick psykedeliska droger klassificeringen 1, vilket innebär att de saknar medicinskt värde.
Under årtionden som följde viftades psykedeliska droger bort som en kvarleva från 1960-talets hippiekultur.
Men nya studier har visat på potential vid bland annat PTSD, posttraumatisk stressyndrom, och terapiresistenta depressioner. Patienten får i försöken en dos av den aktuella substansen vid några enstaka tillfällen, med ett antal månader mellan. Ibland även i samband med en terapisession.
– Teorin bakom är att psykedeliska substanser möblerar om i kopplingarna mellan nervcellerna och ökar hjärnans förmåga att bygga om sig själv, säger Pär Halje, biträdande forskare vid Lunds Universitet som forskar på hur LSD påverkar hjärnvågor hos råttor.
LSD framställdes för första gången av den schweiziske kemisten Albert Hofmann 1938, som förväntat sig att substansen skulle fungera som ett analeptikum (medel som stimulerar andning och blodcirkulation, och ges vid förgiftning).Vid tester visade det sig att försöksdjuren blev rastlösa, även om de var narkospåverkade, och att det orsakade sammandragningar i livmodern, men ansågs inte ha tillräckligt användbara farmakologiska egenskaper. Några år senare framställde Hofmann LSD igen, och blev under syntetiseringen påverkad av substansen. Han beskriver i sin bok LSD – Mein Sorgenkind
Självkörande drönare navigerar i bergrum
Autonoma drönare kan komma att användas inom många olika områden, till exempel för riskfyllda inspektioner i otillgängliga miljöer som idag utförs av människor. En autonom drönare kan till exempel skickas in i gruvor direkt efter sprängning eller ras, in i byggnader efter en jordbävning eller högt upp i vindkraftverk.
– Våra drönare flyger autonomt, det innebär att så fort drönaren lämnat marken finns det ingen pilot som styr den. Drönaren är programmerad att analysera sin omgivning och att fatta egna beslut, till exempel för att självständigt kunna undvika hinder, säger Christoforos Kanellakis, robotikforskare vid Luleå tekniska universitet.
Trädplantering – ingen universallösning för klimatet
Hållbarhetsforskaren Wim Carton vid Lunds universitet förklarar vad det finns för nackdelar med storskaliga trädplanteringar.
Är trädplantering som klimatlösning en växande trend?
– Ja. Forskningsstudien som publicerades i somras kan ses som den senaste i en lång rad studier och miljökampanjer som visar potentialen för metoder som avlägsnar koldioxid från atmosfären. Just trädplantering lyfts upp som ett av de mest effektiva och populära sätten att göra det på. Detta reflekterar en trend där ökad kolinlagring alltmer har kommit att användas istället för att minska utsläppen till noll. Genom att exempelvis plantera träd kan vi reducera utsläppen långsammare och kompensera för kvarvarande utsläpp.
På vilket sätt är det problematiskt?
– Studien är enligt mig ett väldigt bra exempel på hur trädplantering som metod lätt kan blåsas upp till en universallösning på klimatkrisen. Genom att se det som en enkel metod som kan skalas upp och täcka stora markytor, bagatelliserar man de sociala, ekonomiska och politiska aspekterna av trädplantering och skogspolitik. Många studier som framhåller fördelarna med trädplantering är baserade på data från abstrakta modeller och speglar inte den komplexitet som finns i den verkliga världen.
Minskar det trädplanteringens praktiska betydelse för klimatet?
– Ja, dessvärre är det så. Som det ser ut idag har regeringar världen över inte ens klarat av att förhindra avskogning och de verkar också ovilliga att ta itu med de drivkrafter som ligger bakom fortsatt skogsförlust. Så länge beslutsfattare och politiker inte tar tag i detta, känns fokus på storskaliga trädplanteringsprojekt som inget mer än ett önsketänkande.
Vad måste till för att trädplantering ska fungera som metod för att ta bort koldioxid från atmosfären?
– Många studier om trädplantering missar att ta hänsyn till att det finns en avgörande skillnad mellan att reducera utsläpp och att ta bort koldioxid från atmosfären. På klimatspråk kallar vi detta utmaningen med permanens, beständighet. För att trädplantering på riktigt ska fungera som metod måste du kunna garantera att koldioxiden som träden tar upp kommer att lagras under en väldigt lång tid minst ett århundrade. Men som vi har sett den här sommaren, med skogsbränder i Amazonas, Sibirien och Alaska, finns en stor risk för att träd brinner upp, och istället släpper ut koldioxiden. Studier visar också att risken för skogsbränder kommer att öka i olika delar av världen på grund av klimatförändringarna.
– En annat viktigt skäl till varför metoden är så osäker är att det fortfarande finns väldigt starka ekonomiska intressen i storskalig skogsskövling. Titta bara på Bolsonaro i Brasilien. Förändringar i politiskt ledarskap kan lätt utplåna årtionden av strategiskt skogsskydd och skogsförvaltning.
Tycker du att man ska sluta med trädplantering i klimatarbetet?
– Nej. Självklart ska vi inte avskriva trädplantering helt och hållet. Det finns många bra skäl att skydda och utöka skogar, inte minst för att bevara biologisk mångfald och säkerställa alla de ekosystemtjänster som skogar bidrar till. Skogar ger oss resurser och utgör en viktig del i
Operationssnittet avslöjar risk för nya cellförändringar
Målet vid kirurgisk behandling av höggradiga cellförändringar är att få med en marginal av frisk vävnad runt den förändrade vävnaden som opereras bort. I en långtidsstudie från Karolinska Institutet ville forskarna undersöka hur långtidsrisken för återkomst av cellförändringar påverkas av förekomsten av cellförändringar i ”operationsmarginalen”, den så kallade resektionsranden. Flera riskfaktorer för återkomst av cellförändringar identifierades.
16 års uppföljning
Nästan 1 000 kvinnor som behandlats vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm under åren 2000-2007 följdes upp med hjälp av data från det Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. Under uppföljningstiden på upp till 16 år diagnostiserades 12 procent av kvinnorna med kvarvarande eller återkommande höggradiga cellförändringar.
Kvinnor som hade cellförändringar i resektionsranden hade en ökad risk för återkomst av cellförändringar jämfört med kvinnor med fri resektionsrand. Risken var nästan trefaldigt ökad om cellförändringarna fanns i resektionsranden mot livmodern eller om det var oklart om de fanns i resektionsranden mot livmodern eller mot slidan, och femfaldigt ökad om cellförändringarna fanns i bägge resektionsränderna. Däremot sågs ingen ökad risk om cellförändringarna bara fanns i resektionsranden mot slidan.
Flera andra riskfaktorer
Hos kvinnor där högriskvarianter av HPV (humant papillomvirus) kunde påvisas i uppföljningsprovet var risken för återkomst av cellförändringar också signifikant högre jämfört med kvinnor utan högrisk-HPV.
Livmoderhalscancer, cervixcancer, eller livmodertappscancer är en cancer som uppstår från livmoderhalsen och endast drabbar kvinnor. Livmoderhalscancer är den fjärde vanligaste cancerformen i världen, och den fjärde vanligaste dödsorsakande cancern bland kvinnor.
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är inblandat i fler än 90 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Dock utvecklar de flesta som har haft HPV-infektioner inte livmoderhalscancer.
HPV-vaccin skyddar mot två högriskstammar av HPV-virus och förhindrar upp till 75 procent av cancerfallen.
Studien visade också att förekomsten av vissa andra sjukdomar, som autoimmun sjukdom, HIV-infektion, hepatit B eller C, cancer, diabetes, genetiska sjukdomar och organtransplantation, kan vara oberoende riskfaktorer som påverkar långtidsrisken för återkomst av höggradiga cellförändringar efter operation.
– Våra fynd antyder att riskbedömningen av patienter efter behandling av cellförändringar skulle kunna förbättras om man tog hänsyn till de här olika faktorerna, säger Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare.
– Framtida studier bör undersöka möjligheten att kombinera fynden från resektionsranden med nuvarande praxis för att mer effektivt kunna förutsäga risken för återkomst av höggradiga cellförändringar, säger studiens försteförfattare Susanna Alder, AT-läkare och forskare i Sonia Anderssons grupp vid Karolinska Institutet.
Vetenskaplig artikel:
”Incomplete Excision of Cervical Intraepithelial Neoplasia as a Predictor of the Risk of Recurrent Disease – a 16 Year Follow-Up Study”. Susanna Alder, David Megyessi, Karin Sundström, Ellinor Östensson, Miriam Mints, Karen Belkić, Marc Arbyn, Sonia Andersson. American Journal of Obstetrics and Gynecology, online 29 augusti 2019
Kontakt:
Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet, sonia.andersson@ki.se
Inlägget Operationssnittet avslöjar risk för nya cellförändringar dök först upp på forskning.se.
Pussel av DNA-snuttar avbildar molekyler i människokroppen
Den nya metoden går ut på att forskarna i ett första led blandar upp ett cell- eller vävnadsprov med korta sekvenser av enkelsträngat DNA, utvalt för att fästa vid just de molekyler som ska studeras. Är det till exempel ett specifikt protein som ska undersökas används små DNA-snuttar som binder till just detta protein. I nästa led tillförs enzymer som får de korta DNA-sekvenserna att koppla ihop sig och bilda DNA-molekyler.
Lägga pussel
Genom att analysera dessa nybildade DNA-molekyler med så kallad DNA-sekvensering går det att se precis vilka DNA-snuttar som har hamnat intill varandra. Utifrån den informationen går det att lägga ett pussel som visar hur alla DNA-sekvenserna måste sitta ihop. Eftersom DNA-sekvenserna är fästa på de molekyler som ska avbildas går det att förstå hur rikligt de förekommer samt var i cellerna de finns. Det forskarna nu publicerar är en matematisk modell som gör det möjligt att beräkna detta samt att skapa bilder ur sådan information.
– Man kan likna det vid bordsplaceringsleken på ett bröllop där varje gäst får en lapp som matchar med deras bordsgrannars. Om man har alla dessa lappar kan man återskapa bordsplaceringen. I våra experiment motsvarar lapparna DNA-snuttarna och gästerna är de molekyler som snuttarna är fästa vid, säger Björn Högberg professor vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik vid Karolinska Institutet.
Björn Högberg och Ian Hoffecker vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik.
En rekonstruktion av fotot ovan skapad genom att använda metoden som presenteras i artikeln på låtsas-data genererad från fotot (rekonstruktion skapad av Ian Hoffecker).
Fördelen med den här metoden, som forskarna kallar DNA-mikroskopi, är att den gör det möjligt att söka av vad som i sammanhanget är större material, som en hel cellsamling eller ett vävnadsprov. Med traditionell mikroskopi, där man måste titta på ett område i taget, är det mycket tidsödande. Men med DNA-mikroskopi är det möjligt att till exempel screena efter vissa molekyler och undersöka hur frekventa de är. Metoden gör det också möjligt att se vilken roll den omedelbara närmiljön spelar för en cell, alltså hur mikromiljön kan påverka eventuell sjukdomsutveckling – för att nämna endast två av flera möjliga användningsområden för DNA-mikroskopi.
– Det här är ett verktyg som kan användas för att få en bättre förståelse för hur biologin fungerar och hur celler samarbetar. Den kunskapen kan ge en bättre bild av hur olika sjukdomar utvecklas. På sikt kan detta verktyg också ge möjligheter till säkrare diagnostik, säger Ian Hoffecker, forskare i Björn Högbergs forskargrupp vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik vid Karolinska Institutet samt den som har lett studien.
Illustration: Ian Hoffecker
Artikeln var först publicerad som nyhet på Karolinska Institutets webb.
Inlägget Pussel av DNA-snuttar avbildar molekyler i människokroppen dök först upp på forskning.se.