När tidigare forskning kartlagt däggdjurs utbredning och studerat deras släktträd har de arter som utrotats av människan inte tagits med.

– Det här är första gången som vi kunnat inkludera arter som nyligen blivit utrotade, som den tasmanska tigern och den ullhårige mammuten. Att vi kunnat göra det förändrar verkligen vår uppfattning om vad är ”naturligt” och vad som bara representerar mänskliga effekter i det förflutna vi inte kom ihåg, säger Søren Faurby, biolog vid Göteborgs universitet och ledare för den internationella forskargruppen.

Thylacine var det största köttätande pungdjuret i modern tid. Känd under namnet tasmansk tiger eller tasmansk varg.

För att undersöka mönster av biologisk mångfald eller för att förutse hur klimatförändringarna kommer att påverka olika arter kartlägger forskare däggdjurs utbredning. Men dessa kartor är ofullständiga eftersom de inte visar på djurens naturliga utbredning, bara var de förekommer idag. Många arters utbredning har under århundradena minskat dramatiskt, till exempel genom jakt eller för att människor förstört djurens naturliga habitat.

– Brunbjörnen förknippas idag främst med Alaska och Ryssland, men innan människans utbredda jakt fanns brunbjörnar både i Mexiko och i Afrika. Om vi vill kunna förutse hur klimatförändringarna kommer att påverka olika arter måste vi veta deras naturliga utbredning, säger Søren Faurby.

Det är också viktigt att inkludera däggdjur som människan utrotat.

Mammutar levde då pyramiderna byggdes
– När vi studerar globala mönster av biologisk mångfald måste vi också titta på arter som den tasmanska tigern, en art som utrotades för mindre än 100 år sedan, vilket bara är ett ögonblick i geologisk tid. Under större delen av de senaste 30 miljoner åren strövade stora däggdjur som elefanter och lejon runt på hela jorden, inte bara i Afrika. Även arter som mammuten som vi tänker på som förhistoriska levde när pyramiderna byggdes, säger paleontologen och medförfattaren Matt Davis, Århus universitet.

För att skapa en databas som inkluderar både levande och utrotade däggdjur har forskargruppen fogat samman befintlig data, lagt till gamla kartor och studerat en stor mängd artiklar och andra databaser för att se hur arternas naturliga utbredning hade kunnat vara om den inte störts av människan. Vidare har de kombinerades DNA från nu levande djur med data från fossilfynd från olika forskares utgrävningsplatser runt om i världen med en dataalgoritm. På så sätt kan de förutse var de utrotade arterna skulle passa in med de däggdjur som lever idag.

Den nya omfattade databasen är öppen för alla att använda. Jens Christian Svenning, medförfattare och professor vid Århus universitet, tror att forskare och lärare kommer att ha nytta av den.

– Den här databasen har gett oss viktiga bevis för flera intensivt diskuterade idéer inom biologin, men det här är bara början. Vi använder redan databasen för att hitta de bästa platserna runt om i världen för att återställa förlorad biologisk mångfald.

Databasen:
The Phylogenetic Atlas of Mammal Macroecology

Artikeln:
The Phylogenetic Atlas of Mammal Macroecology,

Han forskning visar att överlevnadschansen efter 110 års ålder verkar vara oberoende av såväl livsstil som genetiska faktorer – och att vi kanske får uppleva att en människa blir 128 år gammal inom de närmsta 25 åren.

​År 2016 publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature som hävdade att det finns en definitiv gräns för människans livslängd. Men hjälp av globala demografiska data kom forskarna då fram till att den naturliga gränsen för människans livslängd är runt 115 år.

Feltolkning utifrån begränsade data
Men inom forskarsamhället uppstod tvivel om sanningshalten i påståendet. Holger Rootzén blev kontaktad av den vetenskapliga tidskriften Extremes, sänsade dataom bad honom att undersöka artikeln närmare. Förra året publicerade han sitt arbete, tillsammans med sin kollega Dmitrii Zholud på institutionen för matematiska vetenskaper. Chalmersforskarna hade kommit fram till att författarna till Nature-artikeln hade analyserat sina data felaktigt.

I Nature-studien hade forskarna analyserat data från 1968 till 2006 och observerat den maximala åldern genom åren. De såg att den maximala livslängden ökade från 1968, nådde en topp på 90-talet, och sedan minskade något fram till 2006. Därför drog de slutsatsen att den högsta möjliga livslängden hade uppnåtts. Men Holger och Dmitrii upptäckte att slutsatsen var falsk, vilket berodde på en feltolkning utifrån begränsade data.
– Från mitten av 90-talet hade de data från fyra länder som de kombinerade, säger Holger Rootzén. Men från de tidigare och senare perioderna hade de bara data från ett eller två länder. Därför var det förstås fler personer som var långt över 100 år gamla i mitten av perioden än i början och i slutet.

– Man kan jämföra det med att kasta dartpilar. Om du kastar 1000 pilar så kommer säkert din bästa träff att vara bättre än om du bara kastar 10 pilar, och även din näst bästa träff kommer att vara bättre.

Risken att dö planar ut vid hög ålder
Nyligen publicerades en annan artikel i den vetenskapliga tidskriften Science som stödjer Holgers forskningsresultat. Han blev kontaktad av Washington Post och Live Science för att kommentera resultaten. Han publicerade också i juli en vetenskaplig replik i tidskriften Extremes, där han summerar debatten så här långt och bemöter synpunkter som har lyfts.

En av de största utmaningarna för att undersöka det extremt långa livets mysterier är att få tillgång till pålitliga och verifierbara data. Utsagor om hög ålder har en benägenhet att vara överdrivna och omöjliga att belägga. I den nya studien i Science använde forskarna en helt ny datauppsättning, som bestod av alla personer i Italien som var minst 105 år gamla, mellan 2009 och 2015. Det är en trovärdig källa eftersom alla personerna hade giltiga födelse- och dödsattester, om de inte fortfarande levde. Holgers och Dimitris data täckte in personer som var minst 110 år gamla från 15 länder.

Holger och de italienska forskarna är överens om att trots att risken för att dö ökar när vi blir äldre så planar faktiskt dödsfrekvensen ut efter en viss ålder. Det betyder att chansen att överleva från 110 till 111 år är samma som från 111 till 112 år – ungefär 50 procent. Holger observerade denna platåeffekt från 110 års ålder. Den italienska forskarna, med sina nya data, observerade den tidigare – efter 105 års ålder.

Detta innebär att vi kan få uppleva att någon lever längre än Jeanne Calment, den franska kvinna som har haft den längsta bekräftade livslängden hittills i världshistorien. Hon var 122 år och 164 dagar gammal när hon dog 1997.

Överlevnadschansen efter 110 samma hos alla grupper
Holger och Dimitri har också gjort en annan häpnadsväckande observation. När någon väl har uppnått 110 års ålder så verkar de vanliga faktorerna som är kopplade till livslängd ha spelat ut sin roll. Kvinnor lever till exempel längre än män i genomsnitt, men efter 110 års ålder försvinner denna skillnad. Bland de mycket gamla finns det heller inga skillnader i överlevnadsfrekvens mellan olika länder eller regioner. Människor över 110 år har samma chans att överleva i både Japan, södra och norra Europa, och USA. Och de hade samma chans på 60-talet som efter millennieskiftet.

– Detta är väldigt överraskande och intressant, säger Holger Rootzén. Man skulle förvänta sig att genetiska faktorer och livsstilsfaktorer spelade roll, precis som de verkligen gör i lägre åldrar. Men efter 110 års ålder verkar överlevnad vara lika sannolik för alla, oavsett dessa faktorer.

Så, kommer vi att få se Jeanne Calments rekord överträffas framöver? I sin artikel lägger Holger och Dimitri fram en prognos för de närmsta decennierna.

– Den är framtagen utifrån överlevnadsfrekvensen efter 110, och hur många människor som når 110 års ålder, säger Holger. Vi kom fram till att den äldsta människan kommer att bli någonstans mellan 119 och 128 år under de närmsta 25 åren. Under förutsättning att det inte startas ett stort krig!

Artikeln var först publicerad på Chalmers webb.

Inlägget Det finns ingen gräns för hur gammal en människa kan bli dök först upp på forskning.se.

Läs mer

Resultaten från studien visar att sömnstörningar hos personer i 40- eller 50-årsåldern hängde samman med 24 procents ökad risk för demens senare i livet. Hos personer i 60- eller 70-årsåldern var för tidigt uppvaknande associerat med en fördubblad risk att senare utveckla demens. Däremot var ovanligt lång sömn (mer än 9 timmar per natt) också kopplat till en kraftig riskökning. Den senare upptäckten i den högre åldersgruppen kan möjligen bero på att någon form av demenspatologi redan inträtt (men ännu inte diagnostiserats), då detta vanligen leder till ökat sömnbehov.

Extra känsliga för sömnstörningar vid viss ålder
– Våra fynd bör få direkta kliniska konsekvenser. I kombination med tidigare studier indikerar resultaten att vi vid vissa stadier i livet är extra känsliga för sömnstörningar och att dessa ökar risken för demens. Sömnstörningar bör därför uppmärksammas mer i vården så att skräddarsydda behandlingsåtgärder kan sättas in, säger studiens försteförfattare Shireen Sindi, forskare vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.

Analysen omfattade tre befolkningsbaserade studier från Sverige och Finland med fler än 2000 manliga och kvinnliga deltagare, lång uppföljningstid, bedömning av flera sömnparametrar och standardiserad demensdiagnostik. Forskarna har även justerat för faktorer som kan påverka resultaten, såsom fysisk aktivitet, genetik och behandling med sömnmedicin.

Shireen Sindi arbetar inom Nordic Brain Network-teamet med fokus på livsstilsinterventioner för demens. De har tidigare publicerat den så kallade Finger-studien (Finnish Geriatric Intervention Study to Prevent Cognitive Impairment and Disability) som visade att kombinationen av en rad åtgärder, inklusive kost, motion, kognitiv träning och hantering av vaskulära riskfaktorer, har en positiv inverkan på kognitiv funktion.

Ändrad livsstil kan förebygga
Studien har lett till att många länder inom ”World Wide Fingers”-plattformen nu anpassar Finger-modellen till sina lokala förutsättningar, bland andra USA, Kina, Singapore och Kanada.

– Det är lovande att livsstilsförändringar har en positiv inverkan på den kognitiva funktionen. Det har hittills saknats bevis för att sömnstörningar är en riskfaktor för demens, men vår nya studie tyder på att framtida insatser för att förebygga demens även bör inkludera åtgärder för att förbättra sömnen, säger Shireen Sindi.

Teamet ska nu fortsätta undersöka sambandet mellan sömnstörningar och kognitiv förmåga och demens bland olika populationer, inklusive patienter från minneskliniker. De kommer också att undersöka vilka underliggande biologiska mekanismer som kan tänkas ligga bakom sambandet.

Studien gjordes i samarbete med forskare vid Aging Research Center vid Karolinska Institutet, Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, Institutet för hälsa och välfärd i Helsingfors, Östra Finlands universitet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

Studien:
Sleep disturbances and dementia risk: a multi-centre study. Shireen Sindi, Ingemar Kåreholt, Lena Johansson, Johan Skoog, Linnea Sjöberg, Hui-Xin Wang, Boo Johansson, Laura Fratiglioni, Hilkka Soininen, Alina Solomon, Ingmar Skoog, och Miia Kivipelto. Alzheimer’s & Dementia: The Journal of the Alzheimer’s Association

Kontakt:
Shireen Sindi, PhD, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, shireen.sindi@ki.se

Inlägget Sömnstörningar kan öka risken för demens dök först upp på forskning.se.

Läs mer