Sedan urminnes tider har matlagning setts som en kvinnlig syssla. Från det att kvinnorna stannade i lägret för att se till att elden höll i sig till för bara några år sedan var köket kvinnornas domän och matlagning något som skulle ombesörjas av kvinnor.
Undantag var vid speciella tillfällen då mannen skulle imponera, till exempel genom tillagning av viltet han fångat.
– Mat och matlagning tillhör det mest bekönade som finns. Hushållsarbete var fram till nyligen en kvinnlig domän och män som försökte laga mat framställdes som löjliga figurer.
– Undantag var och är grillning som sker utanför hemmet. Det som sker utanför hemmet är en del av offentligheten och offentligheten tillhör mannen medan hemmet tillhör kvinnan, säger Håkan Jönsson, docent i etnologi och koordinator för Lund University Food Studies.
Mat som social markör För ett par år sedan skedde dock en förändring – männen tog steget in i köket och började att laga mat på samma sätt som kvinnorna alltid hade gjort. Enligt Marcus Klasson, doktorand inom konsumentkultur vid Lunds universitet, beror männens tilltagande matlagningsintresse under 90-talet på en rad olika saker.
– Parallellt med ett ökat intresse i matkultur kom många matlagningsprogram som visade en mer avslappnad manlighet tack vare tv-kockar som Jamie Oliver. Vi såg även en reaktion mot den komplexa ”fine dining-trenden” som gjorde att ”fulmaten”, så som hamburgare och annan street food, blev fin vilket gjorde att maten blev mer tillgänglig.
Reaktionen mot det komplexa gav maten en ny roll i hemmet. Detta i kombination med att män hade tid över öppnade upp för olika fördjupningar och konsumtionsfält, till exempel surdegsbröd, korvstoppning och mikrobryggerier. Med tiden blev mat ett sätt att förmedla ens sociala status.
Upptäckten från forskare vid Lunds universitet utmanar den tidigare obestridda konsensus om beta-amyloid, proteinfragmentet som tros vara roten till Alzheimers sjukdom. I stället för att föreslå att proteinframgmenten rensas bort, något de flesta kliniska prövningar haft som mål, föreslår forskarna nu att beta-amyloid stabiliseras.
Forskarna har använt synkrotronljusanläggningen MAX IV i Lund för att ta fram aldrig tidigare skådade bilder av en fas i sjukdomen som föregår bildandet av skadliga klumpar av beta-amyloid, så kallade plack. Upptäckten öppnar vägar i sökandet efter nya behandlingar till Alzheimers sjukdom.
– Ingen har någonsin använt denna metod för att titta på Alzheimers sjukdom (AS). Bilderna berättar att utvecklingen är långsammare än vi trodde och att det finns steg i utvecklingen av AS som vi vet lite om. Detta väckte naturligtvis vår nyfikenhet ”, säger Gunnar Gouras, professor i experimentell neurologi vid Lunds universitet och huvudansvarig för studien som publiceras i Nature Communications.
Upptäckten öppnar ett fönster till sjukdomens ursprung Vad händer vid detta tidigare okända stadium av Alzheimers sjukdom? Genom biokemisk karakterisering kunde studiens försteförfattare, Oxana Klementieva, titta närmre på dessa tidiga förändringar i hjärnan.
Resultaten visade på ytterligare ett fynd. Nämligen att beta-amyloid inte är uppbyggd av en ensam peptid, en utbredd uppfattning inom fältet, men som en enhet av fyra peptider som sitter ihop, en tetramer. Detta genombrott föreslår en ny hypotes för själva orsaken till sjukdomen.
Den onaturliga separationen av dessa fyra peptider kan utgöra ett tidigt förstadie till de ansamlingar av beta-amyloid som senare förvandlas till plack, Alzheimers kännemärke.
– Detta är mycket, mycket spännande. I en annan amyloid sjukdom, transtyretinamyloidos, har upplösningen av tetramern identifierats som nyckeln i sjukdomsutvecklingen. För denna sjukdom finns det redan ett läkemedel i klinik som stabiliserar tetramern och bromsar sjukdomsutvecklingen. Om vi kan hitta en metod för att stabilisera beta-amyloid på ett liknande sätt kan det vara vägen framåt i utvecklingen av terapier för AS ”, säger Gunnar Gouras.
Forskare vid Lunds universitet kommer nu att försöka kartlägga beta-amyloids beteendemönster långt innan de skadliga proteinklumparna börjar bildas. Sökandet efter ett motgift till vad som bryter isär beta-amyloid proteinet signalerar potentiellt en avgörande kursändring i utvecklingen av framtida behandlingar för AS.
Camilla Nothhaft har forskat om hur professionella lobbyister i Bryssel arbetar. Hon har tittat på hur, var och under vilka villkor lobbyister och politiker möts, och vad som händer då.
Tidigare forskning på området har ofta studerat andra aspekter av lobbying än själva samtalet mellan lobbyister och politiker. De studierna visar att det finns en tendens att se kommunikationen mellan de två grupperna strikt som en överföring av information.
– Min forskning visar att den aktuella lagstiftningen som är tänkt att reglera lobbyingen i EU inte täcker hur det fungerar i praktiken. En stor del av lobbyingen sker utan att parterna uttryckligen tänker på att det faktiskt är lobbying som pågår och rollerna är ibland även otydliga, säger Camilla Nothhaft.
För att på när håll se allt som skedde skuggade hon sju lobbyister och Europaparlamentariker under en vecka per person, från morgon till sen kväll. Hon gjorde även ett 40-tal intervjuer.
– Det mest intressanta är att jag kan visa på kreativiteten hos lobbyisterna för att sticka ut och framstå som något mer än vilken lobbyist som helst. De arbetar för att etablera relationer till politikerna där deras position som påverkare trängs undan till förmån för andra roller i relationen. Jag såg till exempel att de vill vara en vän som hjälper till, säger Camilla Nothhaft.
Lobbare och politiker jobbar ihop
Hon kunde i sin studie också visa på att lobbyisterna försöker framstå som jämlika parter med politikerna, med samma intresse. Syftet tycks vara att de vill kunna träffa politikerna under andra former och i andra roller än i de tydliga lobbymötena som sker på parlamentarikernas kontor.
Lobbyisterna använder skilda strategier och etablerar relationer till politiker med mål att skapa tillfällen för gemenskap bakom kulisserna. Där råder andra regler än i det offentliga mötet.
– De kan även förhandla sig till möjligheter att samarbeta med politiker på jakt efter olika men delvis överlappande agendor. Lobbyisterna och politikerna kan på så sätt arbeta tillsammans för att nå sina respektive mål.
– Det förvånade mig att det var betydligt mer samarbete mellan lobbyisterna och politikerna än jag förväntat mig. De hjälper varandra och arbetar mycket ihop, säger Camilla Nothhaft.
Hennes resultat har redan diskuterats på ett möte i Bryssel på Globe EU, och Camilla Nothhaft hoppas att det kan ligga som underlag också i EU-institutionerna i samband med diskussionerna kring ny reglering av lobbyingen i Bryssel.
Vattenkraft behöver inte komma från forsar och stora dammar. Under de senaste decennierna har satsningarna på utvinning av vågkraft från haven ökat. Potentialen är enorm – hela världens nuvarande elbehov skulle kunna täckas av vågenergi, om man lyckades utvinna den och föra elen in till land.
– Potentialen beror fortfarande en hel del av vilken teknik man använder. Det gäller att den inte bara fungerar utanför Skottland, utan även i lugnare vatten där man tar tillvara de dyningar som hela tiden färdas över världshaven, säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och uppfinnare till en av de mest kända vågkraftteknikerna.
Vågkraft i Lysekil
Huvudsakligen fungerar vågkraftteknik på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten. Det första vågkraftverket som utvecklades på Uppsala universitet sjösattes 2006 vid en forskningsanläggning i Lysekil på västkusten. Tekniken där, som drivs av ytvågor, består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten.
Mats Leijon är också grundare av företaget Seabased som för tre år sedan startade bygget av en av världens största vågkraftparker, i havet nordväst om Smögen (utanför Sotenäs). I januari i år började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång kabel på havsbotten.
I nuläget har vågkraftparken en installerad effekt om drygt en megawatt, men målet är att bygga ut till cirka tio megawatt. Vågkrafttekniken har även rönt intresse utomlands och flera beställningar på kraftverk från Lysekilsfabriken har kommit från afrikanska Ghana.
Fler vågtekniker
Bojtekniken är dock långt ifrån den enda som prövas för att generera el ur havets vågor. Energibolaget Fortum, som är en av finansiärerna av Sotenäs-projektet, bidrar även till bygget av en vågkraftpark med effekten 1,5 megawatt i franska Bretagne. Tekniken där kallas för Wave Roller och kan beskrivas som stora vipp-paneler på havsbotten. Där på mellan åtta och 20 meters djup vippas panelerna fram och tillbaka av havets svall. Rörelsen driver en hydraulisk kolvpump inuti panelen, som i sin tur genererar el.
Flera olika tekniker utvecklas också vid testanläggningen Wave Hub i brittiska Cornwall. Där finns kapacitet att ansluta effekter upp till 48 megawatt till elnätet samt även testa tidvattenkraftverk. Många försök här finansieras av EU-kommissionens forskning- och utvecklingsprogram Horizon2020.
Ett känt vågkraftverk är den långa, flytande ”ormen” Pelamis som anslöts till det brittiska elnätet redan 2004, från sin placering utanför skottska Orkney. Vågkraftverket som består av fyra stora flytkroppar väger cirka 700 ton och beräknas kunna ge effekten 750 watt. Pelamis, som även prövats utanför Portugals kust, har dock tampats med både tekniska och ekonomiska problem under årens lopp. Tekniken är lovande och kan ge mycket el, men visar samtidigt på vågkraftens svagheter. Kraftverken placeras ofta där det är tuffa väderförhållanden, vilket ställer stora krav på att konstruktionerna är robusta. Enkelhet har visat sig vara en framgångsfaktor, liksom placering av generatorerna på havsbotten.
Oönskad konkurrens
– Sedan handlar det också om mycket stora investeringar – ofta miljardbelopp. Om vågkraften fått samma stöd som vind- och solkraft hade nog utvecklingen gått snabbare. Men här blir det tyvärr en oönskad konkurrenssituation, säger Mats Leijon.
Det gemensamma målet är ändå att erbjuda alternativ till storskalig elproduktion genom förbränning av kol, olja eller naturgas. Och potentialen i vågkraft är så pass stor att den är värd att fortsätta satsa på, menar Mats Leijon.
Så funkar flytbojarna utanför Lysekil
Vågkraftsteknik omvandlar energi från havets vågor till el. Det finns många olika typer av teknik för detta som huvudsakligen fungerar på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten.
En av världens mest kända vågkraftparker finns på svenska västkusten, nordväst om Smögen. Den består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament, och är exempel på kraft från ytvågor. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten. Havet rör sig olika mycket överallt och därför ger varje enskild boj olika mycket ström. För att konvertera energin till efterfrågade 50/60 Hertz växelström används två egenutvecklade växelstationer som även de är placerade på havsbotten. I januari i år började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång bottenkabel.
Utanför Lysekil pågår sedan 2004 också ett forskningsprojekt, lett av Uppsala universitet, som kontinuerligt mäter vågorna i området. Uppgifter samlas in om våghöjd och våglängd och utifrån det räknas en medelvåghöjd ut. Denna så kallade signifikanta våghöjd är viktig bland annat för beräkningar av hur mycket effekt som flödar in mot försöksområdet. I ”Lyskilsprojektet” sjösätts och testas också olika tekniska lösningar. Här studeras även hur vågkraften kan påverka miljön och de organismer som lever i närheten. Resultaten hittills visar att vågkraft kan ha en positiv påverkan på det lokala ekosystemet, eftersom vågkraftsparkerna fungerar som artificiella rev. Det går inte heller att bedriva storskaligt fiske i områden med vågkraft.
Skapa nya bränslen
Ekonomin är viktig även för en annan uppstickare inom förnybar energi som rönt framgångar på senare tid – så kallad artificiell fotosyntes. Här handlar det inte om att generera el, utan i stället om att producera bränslen på ett nytt, effektivare sätt. I stället för att bryta ner biomassa och omvandla exempelvis spannmål till etanol producerar den artificiella fotosyntesen bränsle direkt i en process.
Kostnaderna här finns ännu så länge främst i laboratorierna där forskarna jobbar på högvarv med att bland annat bygga konstgjorda löv som efterliknar växternas fotosyntes. I de konstgjorda löven används molekyler och material som härmar principerna hos naturlig fotosyntes. De artificiella löven fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, exempelvis vätgas eller alkohol. En finess med löven är att de är enkla att tillverka av tunna lager av olika material.
– De konstgjorda löven är jätteviktiga att visa upp och det finns i dag cirka tio olika varianter. Det fortsatta arbetet handlar om hur löven ska skalas upp till fullt fungerande apparater, säger Leif Hammarström, professor i kemisk fysik vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ny typ av solpanel
Målet är nya sorters solpaneler som producerar bränslet direkt. Ännu så länge är det vätgas som är enklast att tillverka. Men forskning och utveckling satsas också på en förlängning av bränsleprocessen som i slutänden ger flytande bränslen som alkaner, metanol eller etanol. Även andra produkter som bioplaster, läkemedel och gödning kan tillverkas med hjälp av artificiell fotosyntes.
Precis som för vågkraften läggs mycket tid och pengar inom konstgjord fotosyntes på att bygga teknik som är tillräckligt stabil och ger god utdelning av energi. Ett viktigt arbete är att utveckla så kallade molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång.
– Katalysatorerna fungerar som dirigenter i omvandlingen av solljus till kemisk energi. Det gäller att skapa processer som rör sig ungefär som ett paraply som vänds ut och in, fram och tillbaka väldigt snabbt och lätt, säger Leif Hammarström.
Rekordsnabb katalysator
För fyra år sedan var glädjen stor i laboratoriet på kemiinstitutionen på KTH i Stockholm. Professorn i organisk kemi, Licheng Sun, och hans kollegor förstod då att de lyckats skapa en rekordsnabb katalysator för artificiell fotosyntes. Den molekylära katalysatorn klarade att göra över 300 ”paraplyvändningar”, eller utbyten, per sekund. Det stod sig bra i jämförelse med hastigheten hos den naturliga fotosyntesen som är mellan 100 och 400 utbyten per sekund.
– Det finns många fantastiska katalysatorer redan, men många av dem är främst till för forskning, eftersom de är svåra eller dyra att skala upp, säger Leif Hammarström.
Fortsatt utveckling behövs också av färgämnen som kan efterlikna klorofyllet och fånga in solljuset i konstgjorda löv. I dag används ofta rutenium, men det är ett förhållandevis dyrt och sällsynt material. Tar sig forskarna och teknikutvecklarna över de här och några andra trösklar är potentialen för artificiell fotosyntes mycket stor.
– Solinstrålningen mot jorden är enorm, även långt norrut. Många länder skulle kunna bli självförsörjande på solbränsle och helt bli av med sitt fossilbehov, säger Leif Hammarström.
När människan lärde sig att hantera elden inleddes en ny epok i den moderna människans tidiga utveckling. Elden erbjöd ljus och värme och innebar att människan började tillaga sin mat som därmed blev lättare för kroppen att tillgodogöra sig. Det har även framförts att det var kring elden som människans språk och fantasi utvecklades.
Trots att de ofta porträtteras som något trögtänkta, har forskare hittat bevis för att även neandertalare gjorde upp eld. Men ingen eld utan rök och frågan är om neandertalarna inte hade gjort bäst i skippa eldstäderna för sin hälsas skull.
Tålde röken sämre Eftersom neandertalarna och andra förhistoriska människoarter ofta gjorde upp eld i grottor eller andra dåligt ventilerade utrymmen är det inte orimligt att anta att de andades in enorma mängder giftig rök, något som borde ha haft negativa konsekvenser på deras hälsa. Ny forskning från Pennsylvania State University visar dock att homo sapiens sapiens, alltså den moderna människans förfäder, bar på en oväntad genetisk fördel, en mutation som gjorde att de tålde rök från brinnande trä mycket bättre än sina artfränder.
Genom att studera en gen som kallas AHR, dels från tre neandertalare och en denisovanmänniska, dels från nu levande människor och en människa som levde för 45 000 år sedan kunde forskarna se att neandertalarna och denisovanerna var mer benägna att ta upp dioxiner och polycykliska aromatiska kolväten som är kända för att orsaka bland annat cancer. Skillnaderna var mycket stora och för vissa kemikalier i röken fanns en tusenfaldig skillnad i giftighet.
– De påverkades förmodligen på samma sätt som vi gör när vi överexponeras för rök, det vill säga med andningsproblem, luftvägsinfektioner, låg födelsevikt och en ökad risk för barnadödlighet, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Tack vare mutationen kunde homo sapiens sapiens omvandla de giftiga ämnena och upplevde därför inte samma problem.
Slumpvis mutation Bland primater är det idag bara den moderna människan som bär på mutationen. Att mutationen uppstod från första början handlar dock bara om ren tur.
– Alla mutationer uppkommer slumpvis, så vi hade nog bara tur som fick den först. Sen när en ny mutation uppkommer måste den lyckas sprida sig och även där finns det ett mått av tur. En väldigt ovanlig mutation kan lätt försvinna igen även om den är fördelaktig, bara på grund av otur. Till exempel kanske jag är den enda som har fått mutationen för minskad rökkänslighet, men råkar blir uppäten av en björn innan jag hinner skaffa egna barn, säger Jessica Abbott.
Den lyckosamma mutationen gjorde oss dock inte helt resistenta mot rök. I länder där många lagar mat över öppen eld inomhus är trärök fortfarande ett stort hälsoproblem.
– Ja, i teorin finns det sällan genetiska förändringar som fullständigt skulle lösa ett sånt problem, säger Pontus Skoglund, doktor i evolutionär genetik vid Harvard University.
Orsakade inte utdöendet Forskarna är noga med att betona att det inte finns några bevis för att neandertalarnas rökintolerans är anledningen till att de så småningom dog ut. Jessica Abbot förklarar:
– Rökintoleransen kan ha bidragit, men det fanns förmodligen flera anledningarna till att de dog ut. Till exempel kan det ha berott på förändring av klimatet till neandertalarnas nackdel, konkurrens från människan som bland annat hade effektivare verktyg eller kanske till och med nya sjukdomar som introducerades av människan.
Hon får medhåll av Pontus Skoglund.
– Det är ju en intressant observation det här, men idén att detta kan ha påverkat risken för lunginfektion hos neandertalare bara spekulation i nuläget. När det gäller den specifika mutationen så vet vi dessutom inte om det var en evolutionär anpassning eftersom det i nuläget inte finns några klara tecken på det.
