Problemen med kärnkraftens avfall tonas ned eller ignoreras i svensk debatt, enligt en ny avhandling. Det tystar i sin tur diskussioner om avgörande frågor, som den om samtycke. Om lokalbefolkningen säger ja till kärnavfall under marken i Östhammar, till exempel – vad har det för relevans om 50 år när lokalbefolkningen kanske tycker något annat?
För att kärnavfall inte ska vara skadligt för omgivningen behöver det förvaras på ett säkert sätt i hundratusentals år. Även om flera länder har kommit en bit på vägen finns idag ingen färdig och genomförd lösning.
Frågan lyser med sin frånvaro
Och diskussioner om den kritiska avfallshanteringen lyser med sin frånvaro. Det menar Hannes Lagerlöf, doktorand i sociologi, i en avhandling vid Göteborgs universitet. Problemen med slutförvaring framställs som lösta, tonas ned eller ignoreras, enligt Hannes Lagerlöfs forskning.
Bland annat finns en tendens att skilja avfallsfrågan från frågan om kärnkraft. Det gäller inte bara den politiska debatten, utan även om politikens organisation.
Mer än en teknisk fråga
– I Sverige finns en process för avfallsfrågor som är organisatoriskt skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Vi tar oss an avfallsfrågan som en strikt teknisk fråga som ska hanteras med vetenskap och teknologi, säger Hannes Lagerlöf.
En konsekvens, menar han, är att det politiska samtalet blir mindre transparent och demokratiskt samtidigt som centrala värdefrågor försvinner. Det är frågor som vad samhället behöver energi till, vad som ska produceras och vem som ska använda det som produceras. Det kan också handla om hur mycket risk människor är villiga att utsätta sig för.
– De här frågorna behöver man inte vara teknisk expert för att diskutera. Dem kan alla ta ställning till.
Samtycke – men från vem?
En viktig princip som förläggningen av slutförvar lutar sig mot idag handlar om samtycke. För att få förvara avfall på en specifik plats måste lokalbefolkningen ha gett sitt godkännande.
I fallet Östhammar, där en anläggning för slutförvar planeras, har industrin arbetat med ekonomiska incitament och kommunikationsinsatser för att nå samtycke. Men principen om samtycke faller om man betänker att avfallet kommer att finnas kvar i Östhammar i tusentals år framöver och att det inte är en lokalt avgränsad fråga, säger Hannes Lagerlöf.
– Problemet med jämlikhet mellan generationer kvarstår ju även om dagens generationer samtycker. Om det finns motstånd mot slutförvaret om 50 år får man hänvisa till vad Östhammarborna tyckte idag. Hur man än vrider och vänder på det blir det svårt att legitimera.
Att lita på lösningar som inte finns
Det avfall kärnkraften redan har producerat måste samhället hantera och leva med. Men det finns andra samhällsproblem där samhället har större möjlighet att påverka lösningarna och utfallet, menar Hannes Lagerlöf. Han säger att kärnavfallsfrågan där kan fungera som ett varnande exempel.
– Det finns till exempel många likheter med klimatdebatten. Det pratas om ”carbon capture and storage” men också om andra framtida teknologier som ska avhjälpa dagens problem. Så länge lösningar saknas är det en konstig slutsats att dra – att vi kan fortsätta leva som vi gör med hänvisning till icke existerande teknologi. Frågan om hantering av använt kärnbränsle visar tydligt på bristerna i sådana tankegångar.
Avhandling:
Conditional Progress: Technical Rationality and Wicked Problems in Nuclear Waste Management, Göteborgs universitet.
Kontakt:
Hannes Lagerlöf, doktorand vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap
hannes.lagerlof@gu.se
Inlägget Frågan om kärnavfallet lyser med sin frånvaro dök först upp på forskning.se.
