Den så kallade tiggeridebatten i Sverige i början av 2010-talet präglades av handfallenhet från de stora partiernas sida, enligt Erik Hansson, kulturgeograf vid Uppsala universitet. Handfallenheten lämnade fältet öppet för SD, som ensamma fick formulera både problem och lösning och dessutom fick stort väljarstöd på kuppen.

Det var i början av 2010-talet som fattiga EU-medborgare började komma till Sverige i större omfattning och debatten om tiggeri drog igång. Eftersom de människor som kom till Sverige varken var bosatta, anställda eller asylsökande hamnade de mellan stolarna i den svenska samhällsmodellen. När tiggandet ökade över hela landet väckte det starka känslor och en hätsk debatt växte fram.

I en vetenskaplig skrift har Erik Hansson, som är forskare i kulturgeografi vid Uppsala universitet, bland annat utifrån tidningsartiklar studerat den svenska tiggerifrågans utveckling under 2010-talet. Erik Hansson beskriver hur frågan sammanflätades med flyktingkrisen och den politiska normaliseringen av Sverigedemokraterna.

Bön om gåva ger andra ångest

Tiggande har i alla tider och i alla samhällen mötts av ambivalens och ångest, konstaterar Erik Hansson. Ångesten har både en politisk och en psykologisk dimension.

Den politiska handlar om hur ”den tiggande gesten”, att be någon annan om en gåva, både erkänner och samtidigt ifrågasätter den andras rätt till det som denne äger. Det psykologiska handlar om hur människans omedvetna empatiska förmåga lätt gör mötet med en tiggande människa känslomässigt övermäktigt.

Blottade brister i systemet

Erik Hansson beskriver hur tiggeridebatten blottade det faktum att välfärdssystemen inte fungerade som förväntat utan försatte de utsatta EU-medborgarna i ett moment 22:

För att människor ska kunna ha ett liv som fungerar krävs utbildning, arbete och bostad. Det är svårt att få bostad utan arbete och svårt att få arbete utan utbildning. Det är också svårt att söka arbete utan bostad.

– Men det var få beslutsfattare som ville lova EU-migranter en bostad under de tre månader som de har rätt att vara i Sverige, enligt den fria rörligheten inom EU, för att ge dem möjlighet att få tillgång till utbildning eller kunna söka jobb. För då dyker frågan upp om vi inte ska ge bostad till alla svenskar som också är bostadslösa, och vem vill man ska betala det?

Reducerades till tiggeriförbud

Det här är bara ett exempel på hur tiggandet visade på paradoxer och utestängningsmekanismer i den svenska samhällsmodellen, enligt Erik Hansson.

– Eftersom politiken inte presenterade någon seriös plan för fattigdomsbekämpning för denna grupp reducerades frågan till att handla om tiggeriförbud eller inte, säger Erik Hansson.

Bara SD presenterade tydlig lösning

Han menar att fokus hamnade på människors ångestkänsla av att möta tiggande människor, istället för att de större frågorna om fattigdom och sociala problem lyftes.

– I och med att Socialdemokraterna och Moderaterna inte vågade öppna på locket till systemfelen, utan lät det bli ett individproblem för utsatta grupper, spelade man SD i händerna. SD var de enda som såg människors upplevda problem. Alla mådde dåligt och SD var de enda som presenterade en politisk lösning, säger Erik Hansson.

Ställningen i riksdagen försvårade

Ett skäl till att det blev ett vakuum, skriver Erik Hansson utifrån den egna forskningen, var att varken höger- eller vänstersidan hade egen majoritet i riksdagen. Det gjorde det svårt för båda att föra en tydlig politik. SD:s valresultat 2014 gjorde detta ännu mer omöjligt, eftersom 13 procent av väljarkåren blev vågmästare för ett höger- eller vänsterblock.

Sverigedemokraterna fick alltså ensamma formulera både problemet – individer – och sin lösning – utvisning, menar Erik Hansson. Detta bäddade i sin tur för SD:s stora framgångar i riksdagsvalen 2014 och 2018.

Läs också: Riskfyllt liv i det svenska skuggsamhället
Så skör är vår demokrati
Prat om ökad polarisering mest snack
Så ska en partiledare vara

Problemen med kärnkraftens avfall tonas ned eller ignoreras i svensk debatt, enligt en ny avhandling. Det tystar i sin tur diskussioner om avgörande frågor, som den om samtycke. Om lokalbefolkningen säger ja till kärnavfall under marken i Östhammar, till exempel – vad har det för relevans om 50 år när lokalbefolkningen kanske tycker något annat?

För att kärnavfall inte ska vara skadligt för omgivningen behöver det förvaras på ett säkert sätt i hundratusentals år. Även om flera länder har kommit en bit på vägen finns idag ingen färdig och genomförd lösning.

Frågan lyser med sin frånvaro

Och diskussioner om den kritiska avfallshanteringen lyser med sin frånvaro. Det menar Hannes Lagerlöf, doktorand i sociologi, i en avhandling vid Göteborgs universitet. Problemen med slutförvaring framställs som lösta, tonas ned eller ignoreras, enligt Hannes Lagerlöfs forskning.

Bland annat finns en tendens att skilja avfallsfrågan från frågan om kärnkraft. Det gäller inte bara den politiska debatten, utan även om politikens organisation.

Mer än en teknisk fråga

– I Sverige finns en process för avfallsfrågor som är organisatoriskt skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Vi tar oss an avfallsfrågan som en strikt teknisk fråga som ska hanteras med vetenskap och teknologi, säger Hannes Lagerlöf.

En konsekvens, menar han, är att det politiska samtalet blir mindre transparent och demokratiskt samtidigt som centrala värdefrågor försvinner. Det är frågor som vad samhället behöver energi till, vad som ska produceras och vem som ska använda det som produceras. Det kan också handla om hur mycket risk människor är villiga att utsätta sig för.

– De här frågorna behöver man inte vara teknisk expert för att diskutera. Dem kan alla ta ställning till.

Samtycke – men från vem?

En viktig princip som förläggningen av slutförvar lutar sig mot idag handlar om samtycke. För att få förvara avfall på en specifik plats måste lokalbefolkningen ha gett sitt godkännande.

I fallet Östhammar, där en anläggning för slutförvar planeras, har industrin arbetat med ekonomiska incitament och kommunikationsinsatser för att nå samtycke. Men principen om samtycke faller om man betänker att avfallet kommer att finnas kvar i Östhammar i tusentals år framöver och att det inte är en lokalt avgränsad fråga, säger Hannes Lagerlöf.

– Problemet med jämlikhet mellan generationer kvarstår ju även om dagens generationer samtycker. Om det finns motstånd mot slutförvaret om 50 år får man hänvisa till vad Östhammarborna tyckte idag. Hur man än vrider och vänder på det blir det svårt att legitimera.

Att lita på lösningar som inte finns

Det avfall kärnkraften redan har producerat måste samhället hantera och leva med. Men det finns andra samhällsproblem där samhället har större möjlighet att påverka lösningarna och utfallet, menar Hannes Lagerlöf. Han säger att kärnavfallsfrågan där kan fungera som ett varnande exempel.

– Det finns till exempel många likheter med klimatdebatten. Det pratas om ”carbon capture and storage” men också om andra framtida teknologier som ska avhjälpa dagens problem. Så länge lösningar saknas är det en konstig slutsats att dra – att vi kan fortsätta leva som vi gör med hänvisning till icke existerande teknologi. Frågan om hantering av använt kärnbränsle visar tydligt på bristerna i sådana tankegångar.

Avhandling:

Conditional Progress: Technical Rationality and Wicked Problems in Nuclear Waste Management, Göteborgs universitet.

Kontakt:

Hannes Lagerlöf, doktorand vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap
hannes.lagerlof@gu.se

Inlägget Frågan om kärnavfallet lyser med sin frånvaro dök först upp på forskning.se.

Läs mer