Tidigare har man inte vetat hur samtidig behandling med flera läkemedel påverkar varandra och patientens tillfrisknande, utan behandlat alla med en standarddos. Det kommer man kunna slippa göra nu, säger Elin Svensson vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap, Uppsala universitet.
–
Hösten 2015, i en tid av säkerhetspolitisk oro och omfattande diskussioner om flyktingkrisen, ville allt färre svenskar minska det internationella biståndet. Samtidigt ökar engagemanget i de olika hjälporganisationerna och svenska folket ger allt mer pengar.
Mest positiva till bistånd är personer med högre utbildning, politiskt intresse och högt förtroende för samhällets institutioner, visar SOM-institutets undersökning av svenska folkets politiska attityder.
SOM-institutet har via den årliga nationella SOM-undersökningen kartlagt biståndsopinionen sedan 1987. Under 1990-talets ekonomiska kris sjönk andelen biståndspositiva kraftigt och under några få år var det fler svenskar som ville minska biståndet till utvecklingsländer än som ville bibehålla eller öka det.
Efter 1997 växte biståndsviljan, men sjönk på nytt i samband med den globala finanskrisen under åren 2008-2009. Sedan dess har biståndsviljan långsamt återhämtat sig, bortsett från en minskning i 2011 års mätning, och hösten 2015 ansåg 52 procent av svenskarna att det är en dålig idé att minska biståndet till andra länder.
Större andel skänker pengar regelbundet
Även andelen svenskar som skänker pengar till en hjälporganisation minst en gång i månaden har ökat stadigt sedan 1998, från 27 procent till 46 procent 2015. Trenden mot ökat givande har varit särskilt tydlig under de senaste två åren av global oro.
– År 2013 gav 37 procent pengar till en hjälporganisation minst en gång i månaden och bara två år senare är den andelen alltså 46 procent. En rimlig tolkning är att svenskarnas välvilja påverkats mycket av bland annat IS terrordåd i Europa och det komplicerade kriget i Syrien, säger Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap och medförfattare till kapitlet Svenska folkets syn på bistånd i tider av oro.
Även svenskarnas engagemang i olika hjälporganisationer ökar långsamt men stabilt. Andelen personer som är medlemmar i humanitära hjälporganisationer har gått från 13 procent 2011 till 18 procent 2015.
Högutbildade och förtroendefulla är mer biståndspositiva
Forskning från andra länder har visat att personer som har högre kunskap om biståndet, som är mer nöjda med landets ekonomi, som är mer positiva till ekonomisk omfördelning och som har ett större förtroende för politiska institutioner, är mer positiva till ett större bistånd.
Resultaten från SOM-undersökningen bekräftar att detta stämmer även för svenskarna, förutom då det gäller sambandet mellan bedömningar av ekonomin och biståndsviljan.
– Välutbildade och politiskt intresserade är generellt mer biståndsvänliga, liksom personer som är positivt inställda till omfördelning av gemensamma resurser på nationell nivå. Personer med högt förtroende för samhällsinstitutioner litar på att biståndet administreras på ett bra sätt och är därför mer biståndspositiva än personer med låg tillit till samhällsinstitutioner.
– Personer med god hushållsekonomi är också mer positiva till bistånd, säger Ann-Marie Ekengren, professor i statsvetenskap och medförfattare till kapitlet Svenska folkets syn på bistånd i tider av oro.
Kapitlen i Ekvilibrium baseras på data från den senaste nationella SOM-undersökningen, som totalt besvarades av 8256 respondenter under hösten och vintern 2015/2016.
Hela Ekvilibrium släpps digitalt den 28 juni och blir då fritt tillgänglig på SOM-institutets webb.
Läs mer
Kapitlet Svenska folkets syn på bistånd i tider av oro.
Alla förhandspublicerade kapitel från Ekvilibrium
Kontakt:
Ann-Marie Ekengren, professor i statsvetenskap och författare till kapitlet Svenska folkets syn på bistånd i tider av oro. Telefon: 031-7865197, e-post: ann-marie.ekengren@pol.gu.se
Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap och författare till kapitlet Svenska folkets syn på bistånd i tider av oro. Telefon: 031-786 46 66, e-post: henrik.oscarsson@pol.gu.se
Nu när timmerflottningen i Sverige sedan länge är historia restaureras många vattendrag. För att lära sig hur detta bäst ska göras är det viktigt att följa upp vad som händer efter restaureringarna. Utvärderingar lägger ofta fokus på fisk och vatteninsekter medan strand- och vattenväxter sällan blir undersökta. Om det inte finns strandväxter är det dock svårt för djur att leva i vattnet. Därför bör strandväxter kunna användas som mått på hur vattendragen mår.
– Att använda växter som mätare på hur naturen mår, så kallade fytometrar, är en ganska underutnyttjad metod. Det kan gå till så att man odlar upp en mängd småplantor av en växt och planterar ut dem på olika ställen i naturen. Sedan följer man deras utveckling. Om de växer olika fort betyder det att olika växtplatser har olika egenskaper, säger Anna Dietrich.
Hon disputerade vid Umeå universitet 2013 på temat fytometrar, det vill säga växter som kan mäta miljöförändringar. Nu publicerar hon den sista av sina fyra avhandlingsartiklar, i den vetenskapliga tidskriften Ecohydrology.
Satte ut plantor vid vattendrag
Anna Dietroch och hennes medarbetare satte ut unga plantor av älgört, Filipendula ulmaria, och gräset blåtåtel på stränder vid flottledsrensade respektive restaurerade vattendrag. Sedan jämförde de skillnader i hur plantorna överlevde och växte till.
– Älgörtsplantorna växte bättre på stränder vid restaurerade vattendrag och blev både högre och kraftigare än plantorna på de kanaliserade sträckorna. Tillväxten hos stammar och blad hängde ihop med att restaureringen ledde till mer vatten under sommaren. Längre översvämningar på våren gynnade även rötternas tillväxt, troligtvis beroende på att växten måste ha starka rötter för att inte spolas bort, säger Anna Dietrich.
Blåtåteln svarade inte lika tydligt på restaureringarna som älgörten med undantag av att den växte bättre på restaurerade än på kanaliserade stränder under slutet av vegetationsperioden.
Därför restaureras gamla flottleder
När skogsindustrin växte fram under 1800- och 1900-talen flottades mycket timmer i vattendragen. Stenblock, klippor och andra hinder gjorde timmerflottningen besvärlig. Vattenfårorna blev därför rensade och uträtade så att de mer fick formen av kanaler. Därigenom blev fårorna homogena, vattenflödet snabbt och översvämningarna kortvariga och intensiva. Stränderna tog stryk. På vissa ställen nöttes de av det snabbt rinnande vattnet och av själva timmerstockarna, på andra ställen torkade de ut bakom avskärmande stenbarriärer. Såväl växter, fiskar som andra organismer fick minskat livsutrymme och en del arter försvann efter flottledsrensningarna.
Vid restaurering skapar man en ökad komplexitet i ett vattendrag genom att lägga ut stenblock och grus i fårorna och öppna sidofårorna igen. Då blir vattenflödet långsammare, vattnet hålls kvar längre tid i övre delen av vattendragen, där också antalet höga flöden på sommaren ökar. Vattenförhållandena blir därmed mer lika dem i opåverkade vattendrag. Även jordens kvalitet påverkas till det bättre på stränderna efter restaurering. Med anledning av detta finns det gott hopp om att växter och djur ska kunna återetablera sig. Restaurering av vattendrag efter flottning tillmäts därför stor betydelse bland naturvårdande myndigheter och organisationer.
Publikation: Dietrich, A. L., Nilsson, C. & Jansson, R. 2016. A phytometer study evaluating the effects of stream restoration on riparian vegetation. Ecohydrology, 9:646-658.
För mer information:
Anna Dietrich, anna.l.dietrich@gmail.com
Christer Nilsson, christer.nilsson@umu.se
(Mejla för att bestämma telefontid)
Sofia Berne är leg psykolog och filosofie doktor i psykologi vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Ann Frisén, professor i psykologi har hon gjort flera studier om hur unga drabbas och varför vissa mobbar. Nyligen kom deras bok Nätmobbning: Handbok för skolan.
Johann Trischler är verksam inom ämnet skog och träteknik och ingår i Linnéuniversitetets strategiska samarbete med IKEA, The Bridge. Han har undersökt hur man kan undvika att det blir brist på de råmaterial som används för att producera spånskiva.
– Spånskiva har länge varit ett viktigt och prisvärt material för möbelindustrin, men de senaste åren har fler aktörer, så som massa och pappersindustrin och energiåtervinningsindustrin, börjat konkurrera om samma råmaterial. Detta har lett till minskat utbud och högre priser.
Långsiktiga strategier
För att säkerställa en ökad produktion av spånskiva och för att kunna producera möbler som människor har råd med behöver man därför hitta långsiktiga strategier. Johann Trischlers studier visar att den mest lovande lösningen handlar om återvinning – att se över träproduktens hela livscykel och att designa produkterna så att de går att återanvända på nya sätt.
Det är alltså viktigt att möbeltillverkarna börjar planera hur möblerna ska få nytt liv när de tjänstgjort sitt syfte, menar Johann Trischler.
– Möbelindustrin saknar fortfarande en långsiktig plan för återvinning. Inom många andra industrier, till exempel bilindustrin, planerar man redan tidigt i processen hur de olika delarna ska kunna återvinnas. Detta är något som möbelindustrin kan bli bättre på.
Johann Trischler har även tittat på om det går att producera bra och billigt skivmaterial med andra råmaterial än de som traditionellt används. Idag tillverkas spånskiva vanligtvis av barrträd så som gran och tall. Limmet som används innehåller ofta flera icke nedbrytbara ämnen. Det har gjorts försök att tillverka spånskiva med alternativa material –