– Våra resultat visar att det finns ett starkt samband mellan att tillhöra en synlig minioritet, det vill säga att inte tillhöra majoritetsgruppen i ett samhälle, och att över generationer bli fast i ett utsatt låginkomstområde, säger Björn Gustafsson, professor i socialt arbete vid institutionen för socialt arbete.

Björn Gustafsson har tillsammans med forskarkollegorna Torun Österberg, vid samma institution, och Katarina Katz, Karlstads universitet, följt samtliga invånare födda 1974 som vid 16 års ålder var bosatta i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Totalt ingick 19 445 personer i studien. När personerna var 32 år gamla följdes de upp avseende medelinkomst i det grannskap där de etablerat sig som vuxna.

Samhällaklyftorna har vidgats
Studien visar att hela 61 procent av de barn som tillhörde synliga minoriteter och var bosatta i utsatta låginkomstområden fortfarande bodde i likvärdiga områden även i vuxen ålder. För de som vuxit upp i samma typ av grannskap men inte tillhörde synliga minoriteter var siffran däremot nära hälften så stor; 35 procent bodde kvar.

– Resultaten är i samklang med att vi vet att samhällsklyftorna i Sverige har vidgats under de gångna decennierna. Tidigare var låginkomstområdena en första anhalt för många invandrare, men i takt med att de fick arbete flyttade de vidare till andra bostadsområden, säger Björn Gustafsson

Resultaten visar att rörligheten bort från låginkomstområdena har minskat. Idag finns betydligt fler invandrarungdomar som under största delen av sin uppväxt levt i ett utsatt bostadsområde.

Invandrarna dominerar i låginkomstområden
Studien innefattar tidsperioden 1990-2006, en period då det enligt Björn Gustafsson skett stora förändringar avseende inkomstfördelning i Sverige. Ökade löneklyftor, förändrad beskattning och kapitalinkomsternas växande betydelse är några av de bakomliggande faktorerna.

– Tillsammans med en sänkt ambition för bostadspolitiken har det lett till att boendesegregationen blivit mer markant i Sverige, säger Björn Gustafsson.

Nya vågor av invandrare har också anlänt till Sverige och invandrarna har antalsmässigt kommit att dominera befolkningen i låginkomstområdena.

– Boendesegregationen har allt mer kommit att bli en fråga om etnisk segregering, säger Björn Gustafsson.

Slående likheter med USA
Studien är unik i Sverige därför att den undersökt generationsöverskridande samband – inte enbart på individnivå, utan också på grannskapsnivå. Liknande studier har tidigare gjorts i USA och vid en jämförelse av resultaten ser forskarna stora skillnader men också slående likheter.

I båda länder är den synliga minioriteten fast på så sätt att många som är uppväxta i underprivilegierade bostadsmiljöer fortsätter att leva där även som vuxna. Detta innebär att kontakterna mellan personer som är olika med avseende på ursprung, kultur och religion riskerar att minska.

– Den socialal tilliten till samhället kan därmed minska. De negativa konsekvenser som detta medför blir till sist en angelägenhet för samhället i stort, säger Björn Gustafsson.

Studien: ”Residential segregation from generation to generation: Intergenerational association in socio-spatial context among visible minorities and the majority population in metropolitan Sweden” finns publicerad i den vetenskapliga tidskriften ”Population, Space and Place”. Wileyonlinelibrary.com DOI: 10.1002/psp.2028

Kontakta:
Björn Gustafsson, professor i socialt arbete bjorn.gustafsson@socwork.gu.se, telefon 031-29 80 66, 031-786 1890
Torun Österberg, docent i socialt arbete torun.osterberg@socwork.gu.se, telefon 0705-952624, 031-786 1841
Katarina Katz, lektor i nationalekonomi, Karlstads Universitet Katarina.katz@kau.se, telefon 054-700 20 18

Läs mer

Forskaren Sofia Backåberg vid Linnéuniversitetet har tittat närmare på hur man kan göra individen mer medveten om sina rörelser och ett sätt är att filma, analysera och reflektera över rörelserna med utgångspunkt i individens egen upplevelse. Utifrån denna form av interaktivt lärande har Sofia utvecklat en lärandemodell. Modellen ska öka medvetenheten om och lärandet kring, individens egna rörelser och stödja utvecklingen av mer skonsamma rörelser i vardagen. Tekniken i sig är inte ny, men sättet att använda den på i lärandemodellen är det.

Modellen har fått namnet VILMA efter den engelska beskrivningen “Video-supported Interactive Learning model for Movement Awareness”. Modellen bygger på upprepade individuella träffar med en person kallad ”facilitator” som spelar in studenten när hen utför specifika vardagliga rörelser. Studenten får direkt se på sina egna rörelser med hjälp av ett datoriserat rörelseanalysprogram och bjuds in att reflektera, analysera och sätta egna ord på sina rörelser med stöd av facilitatorn. Därefter utförs rörelsen direkt igen och spelas in på nytt upprepade gånger. Efter detta första inledande möte, träffas man igen efter tre veckor och sedan följer ett avslutande möte efter 3 månader.

Sex framgångsfaktorer
För att modellen ska fungera bra, har Sofia i sin avhandling pekat ut följande sex delar som centrala; Videofeedback använt som ett pedagogiskt verktyg direkt i stunden, Att bli inbjuden att reflektera och sätta ord på sin egen rörelse, Möjligheten att få utföra rörelsen upprepade gånger, Att få jämföra sina egna filmer och att också få jämföra de egna filmerna med en exempelfilm (video-modelling), En följsam och flexibel attityd som utgår från den lärandes perspektiv samt Uppföljande träffar.

Resultaten visar att mötet med sin egen rörelse och reflekterande frågor innebar ett stöd för studenternas utveckling av rörelsemedvetenhet och förmåga att analysera. Facilitatorns reflekterande och följsamma attityd upplevdes vara viktig för att skapa en tillåtande lärandemiljö.

– Studenterna blev engagerade på ett personligt och känslomässigt plan genom att se sig själva. Den ökade medvetenheten och förståelsen för sina rörelser gjorde dem mer motiverade att förändra sina rörelser, säger Sofia Backåberg.

Stöd för långsiktigt lärande
Att se sig själv beskrevs som en obekväm och utmanande upplevelse, men känslan av nytta blev gradvis starkare och vägde upp den obekväma känslan. Studenterna upplevde att lärandemodellen gav dem ett bra stöd för ett långvarigt lärande och att de hade praktisk nytta av det i olika situationer i vardagen.

– Jag hoppas att min modell, som är tänkt att bidra till lärande och utveckling av skonsamma rörelser, kan bli en del i ergonomiutbildningen under sjuksköterskeutbildningen, men också inom andra utbildningsprogram med praktiska inslag.

Modellen kan vara ett värdefullt bidrag till olika insatser med syfte att förebygga besvär bland olika yrkeskategorier, men den kan också vara ett stöd inom rehabilitering för att förebygga och/eller behandla rörelserelaterade besvär.

Kontaktinformation
:
Sofia Backåberg, tfn: 070-668 56 89
Jonas Tenje, pressansvarig, tfn: 070-308 40 75

Läs mer