Malen är vår största sötvattensfisk och den kan bli över 70 år och över två meter lång. Forskare har undersökt den rödlistade arten i tio års tid.
– Det känns lite märkligt att fiska på en fisk som är minst lika gammal som jag själv och som föddes strax efter andra världskriget, säger Per Larsson, professor vid institutionen för biologi och miljö.
Malen är vår och Europas största sötvattensfisk. Den är blåsvart med distinkta spröt som liknar morrhår runt munnen. Men det tydligaste kännetecknet är ändå dess massiva storlek.
– Vi har märkt och undersökt över 1 000 fiskar. Våra resultat visar att det inte är ovanligt med vikter på över 30 kilo och längder nära två meter. En så stor mal kan vara 70 år gammal, säger Kristofer Bergström, som doktorerar på mal.
Den exceptionella livslängden presenterades nyligen i tidskriften Scientific Reports.
Hur gammal är fisken?
Men hur gör man egentligen för att ta reda på åldern?
Det är inte helt enkelt att åldersbestämma en mal. Den vanligaste metoden för att räkna ut hur gammal en fisk har blivit går ut på att analysera olika skelettdelar från ett dött exemplar. I benstrukturerna syns förändringar för varje sommar och vinter som fisken har levt, ungefär som i årsringarna på ett träd.
”Det här är den minsta malen som vi har fångat. Den var endast sju centimeter lång och gissningsvis tre eller fyra månader gammal” säger Kristofer Bergström, som forskar på mal.
Malen finns bara i tre vattenområden
- I Sverige är malen (Silurus glanis), sällsynt och hotad.
- Den finns bara i tre vattensystem: Helgeån/Möckeln, Emån och Nyköpingsån/Båven.
- I Sverige lever malen på den absoluta nordliga kanten av sitt utbredningsområde. Spridningen är däremot stor i centrala Europa där malen är vanlig.
Nya retrovirus upptäckta i koalans arvsmassa
Australiens koalor är drabbade av ett retrovirus som kopplas till sjukdomar hos det populära djuret. Nu har forskare upptäckt fler retrovirus i arvsmassan. De tror även att andra aktiva virus kan finnas både hos koalan och andra djur i samma miljö.
Historiska virusinfektioner kan spåras i ryggradsdjurens arvsmassa. Under miljontals år har dessa arvsmassor varit depåer för retrovirus som införlivat sin kod i könsceller och sedan nedärvts som så kallade endogena retrovirus, ERV.
Australiens koalor bär på ett känt retrovirus, KoRV. Forskare vid Uppsala universitet har nu undersökt koalagenomet och hittat nya endogena retrovirus i arvsmassan.
Virus kopplas till sjukdomar
Det tidigare kända retroviruset kopplas till sjukdomar som cancer hos djuret och håller på att etableras som endogena retrovirus i populationen. Detta har bidragit till att koala blivit en intressant modell för etablering av retrovirus i realtid och dess hälsoeffekter, vilket nu förstärks av det oväntade utbredningsmönstret hos nya ERV-linjer.
– En av dessa är besläktad med ett retrovirus hos dödskalleapan som normalt finns i Syd- och Centralamerika. Många ERV av denna typ återfinns bara i ett fåtal koalaindivider, vilket tyder på att de är relativt nya. Mönstret kan till och med tyda på att det pågår etablering i populationen, säger forskaren Mette Lillie vid Uppsala universitet.
Fler aktiva retrovirus kan finnas i djurarter
Baserat på utbredningsmönstret i populationen och jämförelser av hur de olika ERV-linjerna skiljer sig åt drar forskarna slutsatsen att ytterligare aktiva retrovirus kan finnas att upptäcka hos koalan och andra djurarter som delar samma miljö.
Observationerna är en drivkraft att söka efter potentiellt aktiva retrovirus i den australiska faunan som ännu inte blivit identifierade.
– De ERV som lämnats kvar efter retrovirusinfektioner i det förflutna gör det nu möjligt att avslöja historiska interaktioner mellan retrovirus och djurarter, som till exempel att kartlägga hur virusöverföring har skett. Variationer i utbredningsmönster hos ERV inom värdpopulationer kan också bli värdefulla genomiska markörer vid till exempel hantering och skydd av hotade arter, säger Patric Jern vid Uppsala universitet.
Vetenskaplig studie:
Expansion of a novel retrovirus lineage in the koala genome, PNAS
Kontakt:
Mette Lillie, forskare vid institutionen för ekologi och genetik, zooekologi, Uppsala universitet, mette.lillie@ebc.uu.se
Patric Jern, forskare vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, patric.jern@imbim.uu
Friare tolkning av noter gjuter liv i klassisk musik
Teknisk perfektion och nottrohet har varit ett ideal inom västerländsk klassisk musik. Men ett friare förhållande till noterna kan ge lyssnarna nya perspektiv och upplevelser, menar Tomas Löndahlv som undersökt sätt för musiker att frigöra sig från notbilden.
− Genom att kombinera sina egna erfarenheter som musiker med självständig musikalisk reflektion kan man öppna för nya upplevelser av musiken.
Mer improvisation före Mozarts tid
Det har inte alltid varit en självklarhet att musikern ska spela exakt det som står skrivet. Fram till Mozarts tid improviserade musikerna ofta och lade då till musik som inte stod i noterna.
En förändring kom under 1800-talet, när noter började tryckas i större upplagor och spelas av utan att tonsättarens medverkan. Därför behövdes mer detaljerade instruktioner i notskriften för att det skulle bli rätt. Nu utvecklades idealet att musikern skulle ”återskapa” vad tonsättaren ”ville”.
Under början av 1900-talet förstärktes tonsättarnas kontroll, genom ännu mer detaljerade notbilder. Men utvecklingen av inspelningstekniken spelade också en stor roll.
− Teknisk perfektion och nottrohet blev för många ett ideal. Idag kan många musiker känna sig låsta av detta ideal, i sina musikaliska tolkningar, säger Tomas Löndahl.
Noterna som start för en kreativ process
Genom en serie experiment har han tillsammans med musiker undersökt metoder för att istället vidga friheten gentemot notbilden. Experimenten utgick från musik skriven för piano och stråkkvartett, komponerad av Ludvig Norman, och en röd tråd var att betrakta notbilden som en början på den kreativa processen, snarare än ett facit.
Tomas Löndahl utvecklade ett arbetssätt han kallar parametrik. Med hjälp av detta ändrade han vissa detaljer i notskriften – tonhöjd eller dynamik till exempel – och skapade även andra möjligheter för musikerna att experimentera med verket.
En musikalisk gestaltning av det här slaget bygger på en kombination av musikerns experimentella förhållningssätt, kreativitet och analytiska förmåga, menar Tomas Löndahl.
− För musikern gäller det att våga kombinera sina egna erfarenheter som musiker med självständig musikalisk reflektion, även om det skulle resultera i att man fjärmar sig från notbilden eller till och med går emot den. På det här sättet kan både musiker och åhörare få nya perspektiv och nya upplevelser av musiken, oavsett när den komponerades.
Avhandling:
Den klingande verklighetens föränderlighet: Mot ett vidgat gestaltningsutrymme.
Kontakt:
Tomas Löndahl, doktorand vid Göteborgs universitet, tomas.londahl@outlook.com
Markus Görsch, Kommunikatör, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, markus.gorsch@hsm.gu.se
Inlägget Friare tolkning av noter gjuter liv i klassisk musik dök först upp på forskning.se.
Skillnad i smärtreglering hos de med självskadebeteende
Forskare kan ha hittat en förklaring till varför personer med självskadebeteende generellt känner mindre smärta än andra. Nyckeln tycks ligga i ett effektivare smärtregleringssystem.
De flesta människor försöker undvika smärta. Men vissa, särskilt ungdomar och unga vuxna, kan ibland utsätta sig själva för fysiska skador. Självskadebeteende är starkt kopplat till annan psykisk ohälsa, som ångest och depression. Men det är långt ifrån alla med dessa tillstånd som skadar sig själva.
– Vi har länge försökt att förstå vad som skiljer individer med självskadebeteende från andra, och varför smärtan i sig inte är tillräckligt avskräckande för att avstå från självskador. Man har i tidigare studier sett att personer med självskadebeteende generellt är mindre känsliga för smärta. Men det har saknats kunskap om vilka mekanismer som ligger bakom, säger Karin Jensen, forskare och gruppledare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Tolererade mer smärta
I studien undersökte forskarna dessa mekanismer genom att jämföra smärtregleringen hos 41 kvinnor som skadat sig själva minst fem gånger det senaste året med 40 matchade kvinnor utan självskadebeteende. Kvinnorna, som var mellan 18-35 år, genomgick smärttester i laboratorium vid två tillfällen på Karolinska universitetssjukhuset under 2019-2020. Under de välbeprövade testerna fick kvinnorna skatta sin smärtupplevelse vid övergående tryck- och värmestimuleringar. Forskarna mätte även deras hjärnaktivitet vid smärta via en magnetkameraundersökning.
Det forskarna fann var att kvinnorna med självskadebeteende i genomsnitt tolererade högre nivåer av smärta än kontrollpersonerna. Samtidigt avslöjade hjärnavbildningen skillnader i aktivering mellan grupperna. Jämfört med kontrollpersonerna fann forskarna ett samband mellan områden i hjärnan som står för själva smärtupplevelsen och områden som kopplas till reglering av smärta hos kvinnorna med självskadebeteende.
Ytterligare ett fynd i studien är att skillnaden i smärtreglering inte är påverkat av hur länge, hur ofta eller på vilket sätt studiedeltagarna hade självskadat.
Kunskapen kan ge bättre hjälp
– Vår studie tyder på att en effektiv central smärtreglering är en riskfaktor för självskadebeteende. Den bidrar också med ökad kunskap om skillnader i hjärnan hos personer med självskadebeteende, vilket kan användas för att utveckla bättre hjälp för den som söker vård för sin självskada. De nya kunskaperna kan även användas i samtal med patienterna för att öka deras förståelse för uppkomsten av självskada och motivera till behandling, säger Maria Lalouni, forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Vetenskaplig artikel:
Augmented pain inhibition and higher integration of pain modulatory brain networks in women with self-injury behavior, Molecular Psychiatry.
Kontakt:
Maria Lalouni, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap,
Koppling mellan dödligt polisvåld och strukturell rasism
Det är 66 procent högre sannolikhet att incidenter med dödligt polisvåld ska inträffa i amerikanska bostadsområden som tidigare rödlistats av myndigheter. Det visar en studie från Umeå universitet.
Dödligt polisvåld är en av de främsta dödsorsakerna bland unga män i USA. Jeffrey Mitchell, postdoktor vid Sociologiska institutionen, och Guilherme Chihaya, forskare vid Institutionen för geografi, båda från Umeå universitet, ville undersöka hur strukturell rasism påverkar var det dödliga våldet inträffar.
Klassificerade amerikanska städer
På 1930-talet utvärderade organisationen Home Owners’ Loan Corporation (HOLC) 239 amerikanska städer. Man skapade kartor, så kallade ”residential security maps”, för att ge fingervisningar inför framtida fastighetsinvesteringar. De områden som ansågs som säkra investeringar markerades med grönt och kallades ”typ A”.
Områden som klassades som ”typ D” var rödmarkerade och ansågs vara de mest riskfyllda att investera i. Det ansågs också riskfyllt att bevilja lån till boende i de områdena. Typ D-områden var ofta äldre stadsdelar med en hög andel afroamerikansk befolkning. Denna diskriminerande praxis, även känd som ”redlining”, innebar att dessa stadsdelar ofta inte fick tillgång till grundläggande samhällsservice.
Även om redlining officiellt förbjöds genom Fair Housing Act 1968, är effekterna än i dag tydliga i form av socioekonomiska skillnader, skillnader i folkhälsa och tillgång till samhälleliga resurser mellan områden som under 1930-talet fick olika klassificeringar.
”Redlining” förutspår dödligt polisvåld
För kunna visa hur strukturell rasism påverkar dödligt polisvåld använde forskarna data från Fatal Encounters Database. Där samlas uppgifter, bland annat geografiska, om polisvåld. De använde dessa uppgifter på områden som klassificerades av HOLC på 1930-talet. Analysen visade att sannolikheten för dödligt polisvåld var 66 procent större i tidigare rödmarkerade områden än i de som fick en ”A”-klassificering.
– Vi har undersökt hur ett av de mest kända exemplen på strukturell rasism, så kallad redlining, förutspår var människor riskerar att dödas av polisen. Vår studie är den första som empiriskt fastställer denna koppling. Vi kan se att orsakerna till var människor riskerar att utsättas för dödligt polisvåld i USA dels består av sannolikheten för att möta polisen, genom att polisen till exempel riktar sin verksamhet mer mot vissa stadsdelar. Och dels av att polisen beter sig olika beroende på platsen, till exempel genom att man uppfattar en plats som mer farlig och därför blir mer benägen att använda dödligt våld, säger Jeffrey Mitchell.
Risk för dödligt våld trots förändring
Vissa tidigare rödlistade områden har förändrats med tiden. Genom gentrifieringsprocesser* har till exempel historiskt svarta stadsdelar blivit mer homogent vita. Forskarna kan visa att sambandet mellan HOLC-indelningen och dödligt polisvåld kvarstår även när man tar hänsyn till samtida socioekonomiska förutsättningar.
Källa: Wikipedia
– Det finns ett par olika anledningar till detta. Den första är att stigmat kring ett bostadsområde kvarstår, även om de ekonomiska och demografiska egenskaperna förändras. Det andra är att det i dessa områden uppstår konflikter under gentrifieringsprocessen. Nya (vita) boende som flyttar in är mer benägna att ringa polisen. Det ökar antalet interaktioner med polis och därmed risken för dödligt våld. Tidigare forskning har visat att detta var fallet i exempelvis New York, där antalet samtal till larmnumret 911 var högst på platser där gentrifiering pågick, fortsätter Jeffrey Mitchell.
Konsekvenser av att klassa områden
Jeffrey Mitchell påpekar att det sätt som bostadsområden i USA har rödmarkerats inte skiljer sig så mycket från hur man i Sverige kategoriserar vissa platser som ”utsatta områden”. Han menar att det sättet att etikettera en plats kan få liknande, om än oavsiktliga, långsiktiga konsekvenser.
– Mycket av den politiska debatten om polisens arbete fokuserar på enskilda exempel. Jag tror att man också måste se att det finns större samhälleliga strukturer som måste åtgärdas för att förhindra ytterligare våld. Vår forskning pekar på att vi måste tänka bortom det konkreta polisarbetet för att kunna åtgärda några av de historiska orättvisor som fortfarande påverkar människors liv.
Vetenskaplig artikel:
Tract level associations between historical residential redlining and contemporary fatal encounters with police, Social Science and Medicine.
Kontakt:
Jeffrey Mitchell, postdoktor vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet,