Allt fler vill hjälpa bin och andra pollinerare när de odlar blommor. Men vilka blommor gör störst nytta? Enligt pollineringsforskare beror det på syftet.

Vill du anlägga en äng? Hoppa direkt till tipsen genom att klicka här.

Lina Herbertsson och Maj Rundlöf forskar om pollinering och biodiversitet vid Lunds universitet. Mer kunskap och insatser behövs: enligt statistiken är så mycket som var tredje vildbiart hotad och ungefär lika illa ser det ut för andra pollinerande insekter.

I takt med de illavarslande siffrorna har allmänhetens engagemang för bin, humlor, fjärilar, blomflugor, skalbaggar och andra pollinerande insekter tilltagit. Folk hör ofta av sig med frågor eller vill dela med sig av erfarenheter till de båda forskarna som gläds över intresset. Samtidigt florerar en hel del missuppfattningar, har de noterat.

– Ta det här med ängsväxter. På många anlagda ängar har man sått arter som absolut inte hör hemma på en traditionell äng, säger Lina Herbertsson.

Ängen har en unik artrikedom

Här råder viss språkförbistring, medger hon.

– När vi biologer talar om äng, syftar vi inte på en blomrik plats i största allmänhet, utan på den alltmer sällsynta slåttermarken, som är så unik i sin artrikedom och därför så viktig för många hotade djur- och växtarter.

Orsaken till förvirringen kan vara att många fröfirmor – som borde ha koll på terminologin, kan man tycka – felaktigt saluför färdiga fröblandningar som ängsblommor. Den lilla påsen som kunden får hem innehåller ofta arter som inte alls hör hemma på en äng. Det kan handla om prydnadsväxter eller åkerogräs av utländskt ursprung.

Maj Rundlöf och Lina Herbertsson har jämte andra experter krävt skärpta regler, eftersom felmärkningarna i värsta fall kan leda till att främmande arter sprids till naturen. På fröpåsar som säljs i Sverige bör utöver innehållet även arternas ursprung framgå, anser de.

Varför odla pollinerarvänliga växter?

Deras råd är att först fundera igenom av vilken anledning man vill odla pollinerarvänliga växter: öka skörden, komma närmare pollinerande insekter i sin trädgård eller gynna den biologiska mångfalden? Här kan finnas konflikter, enligt forskarna.

Är syftet att öka skörden av insektspollinerade jordbruksgrödor blir uppgiften förhållandevis enkel: ge plats för nektar- och pollenrika växter som står i blom när grödorna inte blommar. Serveras insekterna mat hela säsongen ökar chansen att djuren överlever och kan hjälpa till också med grödornas pollinering i flera år framöver.

Dragväxter kan locka honungsbin

På senare tid har blommande kanter längs åkrarna blivit en allt vanligare syn, tack vare olika initiativ. Förhoppningen är densamma: att gynna och locka till sig insekter som kan pollinera jordbruksgrödorna på åkern, såsom raps, klöverfrö och åkerböna.

Dragväxter är ett begrepp som brukar florera i dessa sammanhang och som myntats av biodlare. Det är nämligen vanligt att honungsbin flockas runt dessa nektar- och pollenrika växter.

– Honungsbin är måhända inte de mest effektiva pollinerarna per besök, men kommer ofta i stora antal och söker nektar och pollen från många olika blommande växtarter, säger Maj Rundlöf.

Exempel på vanliga dragväxter som är enkla att driva upp från frön och som kan växa på åkermark är honungsfacelia, olika klöverarter, bovete, käringtand, gul sötväppling och cikoria.

Slåtteräng ger störst nytta

Lina Herbertsson och Maj Rundlöf välkomnar dessa olika blomsterfrämjande insatser.
Men de hade också gärna sett att den traditionella slåtterängen fick en renässans. För det är nämligen den typen av miljöer som ger den största sammanlagda nyttan för naturen, enligt forskarna.

Slåtterängen, det var där bonden på sensommaren skördade hö till djuren. Idag finns bara en bråkdel av ängarna kvar. Istället produceras djurfoder på gödslad och artfattig åkermark. Till gagn för människan, måhända, men inte för den biologiska mångfalden.

Mångfald av växter ger mångfald av insekter

På ängen samsas många växtarter, och med en mångfald av växter följer en mångfald av insekter. Hela spektrumet av pollinerande insekter, inklusive hotade arter, surrar på en äng.

– På en slåtteräng blir mångfalden av inhemska växter så stor att man inte behöver fundera över exakt vilka växter det behövs mer av. Där har pollinatörerna det helt enkelt rätt gött vad man än gör, säger Lina Herbertsson.

Många av de 300 biarter som finns i Sverige är nämligen kräsna med maten, vilket innebär att de endast samlar pollen från en eller ett fåtal närbesläktade växtarter.

Namn som exempelvis hallonsandbi, lusernbi, rödklöversandbi, sälgsandbi, äpplesandbi, blåklocksbi, blåbärssandbi skvallrar om såväl favoritväxt som föredragen bomiljö.

Ängen också barnkammare

Ängens växtmångfald är inte bara livsviktig som pollen- och nektarkälla, utan även som barnkammare åt en mängd insekter. Fjärilar lägger sina ägg på undersidan av blad, som senare tjänar som föda åt larverna innan de förpuppas och blir till fullvuxna fjärilar. Många arter är extremt specialiserade när det gäller värdväxter. Så är det till exempel med den sällsynta alkonblåvingen, som i Sverige lägger sina ägg uteslutande på klockgentiana.

Också frukt- och bärbuskar gynnas av mångfalden
Och, väl värt att komma ihåg är att solitärbin och humlor är viktiga pollinatörer av växter som vi odlar.

– Det finns exempelvis långtungade humlor som lämpar sig särskilt väl för pollinering av rödklöver och flera arter av solitärbi besöker gärna äppelblommor, exemplifierar Maj Rundlöf.

Olika arter kompletterar varandra

Dessutom flyger olika arter vid olika tidpunkter under vår till höst och under olika väderförhållanden. Finns det många arter så kan de alltså gemensamt pollinera växter som blommar under olika delar av växtsäsongen och oavsett om det är varmt och torrt, eller svalt och fuktigt.

– Vi har helt enkelt mer att vinna på att bevara mångfalden av pollinerare än att låta den gå förlorad, säger Maj Rundlöf.

– Vi får inte heller glömma bort att vi har ett moraliskt ansvar att vårda hotade arter. Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald och har därmed erkänt att biologisk mångfald har ett egenvärde.

Anlägga en äng

Vill du skapa en egen äng? Till att börja med är det bra om jorden är mager eftersom chansen till mångfald ökar då.

För en trädgårdsintresserad kan detta te sig förbryllande. Råden brukar ju vara att då och då fylla på med organiskt material för att bland annat öka kvävehalten i jorden, och så ska man här plötsligt göra tvärtom!

Tackar ängsblommorna nej till kväve, eller vad handlar det om?

– Nja, växter mår generellt bra av näring om de slipper konkurrera om plats. Men om marken är kväverik breder ett fåtal snabbväxande arter såsom bredbladiga gräs, nässlor och hundkäx ut sig. Ängsblommor är särskilt usla på att konkurrera och har därför ingen chans om kvävehalten blir för hög, förklarar Lina Herbertsson.

Alla växter behöver näring men har alltså olika strategier för att tillgodogöra sig den. Faktum är att många blomarter i Sverige och Europa är anpassade till kvävefattiga förhållanden och förmår bara växa i en viss takt, oavsett hur mycket näring de får.

Från gräs till äng – så gör du

Så, har du näringsfattig jord och det redan finns blommor i exempelvis gräsmattan – grattis! Det enda som egentligen sedan behöver göras är att slå eller klippa växtligheten en gång per år, under sensommaren när de flesta blommor har blommat över och satt frö. Den avslagna vegetationen bör ligga kvar och torka så att växterna hinner fröa av sig.

Men redan efter några dagar är det dags att ta bort det avslagna så att inte näring tillförs eller nya växter kvävs. Vänd gärna först runt den torkande, avslagna vegetationen – höet – några gånger så att fröna trillar ur.

Är utgångsläget näringsrik jord kan man behöva sänka näringshalten, vilket man kan göra genom att gräva bort matjorden och tillsätta sand eller grus. Därefter kan man låna lite hö från en nyslagen närbelägen slåtteräng eller samla lokala fröer för att påskynda etableringen av ängsväxter.

– Jag brukar samla när jag är ute och cyklar. Längs gamla vägar hittar man ofta lite ängsliknande vegetation, till exempel blåklockor, tjärblomster och rödklöver. Viktigt dock att inte samla från fridlysta växter och att se upp så att man inte sprider invasiva arter som blomsterlupin, säger Lina Herbertsson.

Blåklint och rågvallmo i rabatten

Eller så väljer man att acceptera den näringsrika jord man fått att förvalta. Men då bör man åtminstone välja inhemska växter, tycker Lina Herbertsson.

– I rabatten kan man exempelvis slänga ut fröer från vackra åkerogräs som blåklint och rågvallmo. Det blir mycket finare än vad det låter, intygar Lina Herbertsson.

Namnet åkerogräs har visserligen en negativ klang, särskilt för den som kämpat mot jobbiga rotogräs. De borde kanske snarare kallas pionjärväxter, eftersom de är bra på att växa på en nyplöjd åker, men konkurreras ut allt eftersom andra växter kommer upp. Faktum är att många av de så kallade åkerogräsen har minskat kraftigt och några är till och med hotade. Dit hör exempelvis åkerklätt och åkerskallra.

Låt bli att klippa gräset

Eller lämna en fläck av gräsmattan oklippt och se vad som kommer upp. Maskros, brunört, röllika och vitklöver är exempel på växter som kan få chans att blomma om gräsklipparen får stå kvar i förrådet till sensommaren.

– Det är inte bara pollinatörer som livnär sig på dessa växter utan även larver, bladlöss, spindlar, malar och många andra småkryp. Är växterna inhemska är de sannolikt fler.

Samtidigt som forskarna önskar att fler bjuder in de vilda växterna i sina trädgårdar understryker de också att trädgården är en plats för rekreation där människans egna önskemål får styra.

I deras egna trädgårdar samsas vilda växter med förädlade och införda trädgårdsväxter som snödroppar och fyllda rosor. Fyllda rosor ger sällan pollen och nektar och är därför inte till glädje för pollen- och nektarlevande insekterna, men gör inte heller någon skada.

Ängsmarker har funnits länge

Slåtterängen och betesmarkerna är ju människans skapelse och har bara funnits i några tusen år. Levde då ängsblommorna en tynande tillvaro också innan människan blev jordbrukare? Inte alls.

Efter den senaste istiden dominerades Sverige först av tundra som sedan mer och mer täcktes av skog. Landskapet såg väsentligt annorlunda ut än dagens. Sedan länge utdöda jättestora växtätare såsom visenter och jättehjortar – de så kallade megaherbivorerna – betade den öppna marken och senare den framväxande skogen.

På betade eller naturligt öppna marker och i gläntorna mellan träden hittade solljuset ner till i stort sett samma blommor som senare skulle få sitt livsutrymme på slåtterängar och naturbetesmarker.

Våtmarkerna och översvämningsområdena var också fler, vilka även de borgade för avsaknad av träd eller gles skog: de stora träden överlevde medan de mindre dukade under. På andra håll glesade bränder ut skogarna, till gagn för ängsväxterna vars fröer överlevde och fick chans att komma upp på nya, solbelysta ytor. Död ved låg kvar och blev boplatser åt insekter och andra djur.

Odlingsytan behövs till mat

Med människan förändrades landskapet. När våra förfäder blev jordbrukare blev landskapet ett lapptäcke av slåtterängar, betade utmarker och åkerplättar fyllda av blommande ogräs och sädesslag. Slåtterängarna gav vinterfoder till djuren, som i sin tur gav gödsel till åkrarna och energirik föda till människorna, både direkt och via grödorna på åkern. Också i den miljön trivdes pollinerarna, eftersom det var gott om blommor på ängar, betesmarker och åkrar.

Idag ser det som bekant annorlunda ut. Skogar och åkrar har som tidigare nämnts blivit högproduktiva, men artfattiga.

Men vi kan inte gå tillbaka till det samhälle som fanns för 150 år sedan, understryker Lina Herbertsson.

– Vi behöver en effektiv matproduktion. Lantbrukaren behöver marken för odling och som trädgårdsägare har man sällan möjlighet att upplåta så värst stora ytor.

Markägare kan ta ansvar

Kanske slåtterängar bör ses som rekreationsmiljöer snarare än produktionsmiljöer, föreslår Lina Herbertsson.

– Kommuner, länsstyrelser, svenska kyrkan och företag och andra stora markägare har alla möjligheter i världen att restaurera och sköta om gamla slåtterängar, så ängsväxter i parker, och välja inhemska perenner och träd när man planerar rekreationsmiljöer. Vi behöver tänka lite nytt och det tror jag att vi har goda möjligheter till.